I nya numret av tidskriften arkitektur bidrog jag med en text om arkitekttävlingen TörnrosenTower. Köp papperstidningen genom www.arkitektur.se eller läs artikeln här nedan.
”Med Turning torso som tvistad anfader sträcker sig fler byggnationsplaner mot himlen i Malmö. Som i den inbjudna arkitekttävlingen där fyra arkitektlag tävlar om det nya bostadstornet Törnrosen Tower och dess omgivningar. Tornet kan komma att bli östra Malmös ”nya landmärke”. För när man pratar landmärken tycks det fortfarande vara så att höjden är den som räknas. Det är det som sticker upp från ytan som syns och bedöms. Också när det, som i det här fallet, är det urbana livet på markplan som eftersträvas.
Tävlingen arrangeras av Malmös kommunala bostadsbolag (MKB) som äger en stor andel av hyresbeståndet i Rosengård, och även i övriga Malmö. Programmet tar ett helhetsgrepp om östra Malmö. Det handlar om att utveckla målpunkter, främja det urbana livet och gynna rörelser genom olika delar av staden. Genom sin placering längs gång- och cykelstråket som kopplar samman Rosengård med yttre Malmödelar och med innerstaden förväntas insatserna leda till en verklig förändring och vitalisering av
Rosengård. Med all rätt.
Men varför ett torn?
Förändringen av miljonprogrammet är en av samtidens stora utmaningar. Tävlingen om Törnrosen tower är ett intressant, men inte invändningsfritt, sätt att närma sig utmaningen. Ord och ideal som omfamnas här är till exempel tanken om den sammanlänkade, täta och hållbara staden. En stad där blandningar gynnas och där mångfunktion och hybridkultur är begrepp som successivt får fysisk form.
Kärnan i tävlingen är själva tornet och dess bas, i vilket offentliga institutioner såväl som kommersiella lokaler, bostäder och publika ytor kan rymmas. Det poängteras att toppvåningen skall kunna användas av alla – vilket kan ses som en kommentar till Turning torsos kritiserade slutenhet. Variation, kantzoner,
hållbarhet och mänsklig skala är principer som lyfts fram som hörnstenar i programmet.
Det märks att MKB på ett seriöst sätt vill bidra till en helhetsmässig stadsutveckling där det handlar om att hitta lösningar längs en hel sträcka, i ett helt område, i en hel stad. Just därför kan jag tycka att det är konstigt att denna helhetslösning prompt skall gestaltas med hjälp av en 20-25 våningar hög huskropp.
Måste landmärken alltid vara vertikala blickfångare? Det dagliga arbetet hittills har visat vikten av att utgå från med delaktighet och småskaliga platsförbättringar, med stadsodling och lokalt engagemang för att
eftersträva idéerna som de tidstypiska stadsplaneringsorden ger uttryck för.
Flera av förslagen ger prov på en distanserad arkitektur, som fastnar i symbolik och ytskikt. I något av bidragen är det sammanhållande konceptet en ny markbeläggning gestaltad som ett lapptäcke av
arabiska mattor. Det vittnar om ett lätt ignorant förhållningssätt till stadsdelen. Måste allt som placeras i kulturellt blandade kvarter likt Rosengård ramas in av orientaliska mönster och vattenpipeestetik?
Ett annat förslag vill råda bot på den öppna bebyggelsestrukturen. Med argumentet att skapa kvartersstad föreslås en förtätning genom ett femtontal 10-12 våningshus. Som om den omänskliga skalan skulle lösas upp av ännu flera höghus.
Ett av förslagen, Culture Casbah, är spännande på riktigt. Det presenterar en utvecklingsidé där stråket delas in i fler rumsligheter och där en förtätning kan ske över tid – med varierad skala, material och nivåer, och med en stor inblandning av växtlighet, även på höjden. Till och med tornet ser mänskligt ut i detta bidrag.
Ett utvecklingsprojekt i den här delen av Malmö både behövs och har potential att göra verklig skillnad på plats. Oavsett antal våningar.”
/Moa Björnson
Urbanisten 
1 kommentar