Konferensen ”250 möjligheter” tar upp temat utmaningar och möjligheter för Sveriges 250 kommuner som krymper och blir av med sina unga invånare.
Bakgrunden till konferensens tema är att professor Charlotta Mellander skrev om ”De ungas flykt till staden” som berörde flyttmönster bland unga i åldern 18-30 år. Analysen visade att 250 av 290 kommuner förlorar sina unga över tid och de återvänder inte i tillräckligt hög grad för att mindre platser ska fortsätta att växa.
Till denna konferens blev Træna inbjuden som exempel på hur platser kan jobba med utveckling.
Min huvudfrågeställning var: Skall de icke-urbana platserna enbart bli exotiska inslag i den urbana geografin eller kan små samhällen i distriktet också vara förebilder för såväl storstads- som glesbygdsutveckling?
I sådana här sammanhang blir det lätt hänt att stad ställs mot land, att urbant och ruralt tävlar om att visa argument för att det ena är bättre än det andra. Den diskussionen, tycker jag ofta blir onyanserad och onödigt polariserande. Stora städer OCH levande bygder kan leva sida vid sida. Om folk har lust att bo där.
Jag fick i mitt inlägg möjlighet att nämna både Malmö, Fucking Åmål och Træna som såklart blev konferensens exotiska ”internationella exempel”. Platser där processer för nytänkning och förändring skett. Platser och processer som lärt mig en massa. Som har olika förutsättningar, olika potentialer och olika storlekar. I denna ganska olika geografi är det ändå samma mekanismer som leder till att arbete framåt blir engagerande (och förhoppningsvis lyckosamt): Att det finns något att kämpa för, att de flesta vill framåt och att man tillåts pröva, göra, reflektera och lära under vägen, i en inkluderande och mångfaldig miljö. Ja, det sista tror jag är allra viktigast – att blanda nya, gamla, unga, seniorer och juniorer, branscher, bakgrunder och kompetenser, praktiker och forskare, kritiker och obotliga optimister, fiskare och hipsters, ursprungsinvånare, tillflyttare och temporära besökare.
Efter konferensen tänkte jag på de samtal jag haft. Runt omkring mig hör jag människor och platser som vill något, som gör något och som fokuserar på det som driver dem framåt. Jag ser (och hör) också dem som hellre – eller bara av automatik- fokuserar på vad som INTE görs, vem som inte vill, eller vad någon annan borde göra. Bägge sätt att snacka och tänka är självförstärkande spiraler. Små perspektivförskjutningar kan göra att man börjar tänka annorlunda, tala annorlunda och göra annorlunda.
De samtal som börjar med gnäll och slutar med gnäll ger dig ingenting mer än gnällpåfyll. Det gäller både urbanister och rurala klagokörer. De samtal som börjar med en idé och slutar med 10 nya, ger hopp, lust och nya möjligheter.
Alla platser har problem och alla har kvaliteter. Att rama in MÖJLIGHETERNA kan vi alla göra där vi står, oavsett om det är i en urban eller icke-urban mylla, i ett folkhav eller i havet, för en plats, en massa eller bara för oss själva.
Tackar arrangörerna bakom 250Möjligheter för att metropolen Træna fick vara en del av programmet!
Eftersom SVT var där och filmade kan man se föredragen på SVT Forum.
/ Moa Björnson
moa@urbanisten.se
Urbanisten 