Folkhav vs. havfolk

Ofta ställs stad och land emot varandra. Är det ett motsatsförhållande hugget i sten? Som utvecklingschef i en liten ö-kommun i Nord-Norge, och som tidigare Malmöbo, får jag ofta frågan om skillnaderna mellan storstad och glesbygd. I senaste numret av Tidskriften STAD fick jag skriva några rader om detta. 

Artikeln publicerades 14 mars 2017. Ladda ned PDF här: STAD_Nr_16_Moa  eller läs längre ned.

STAD_Nr_16_Moa_Side_1STAD_Nr_16_Moa_Side_2STAD_Nr_16_Moa_Side_3STAD_Nr_16_Moa_Side_4

 

 

Inte sällan får vi höra att främlingsfientlighet, obildning och bakåtsträvan karaktäriserar landsbygden, medan staden andas akademi, företagsamhet och framtid. Den ”misslyckade” kategorin är männen som stannar hemma i landsorten, aldrig skaffar sig utbildning och förblir i sina snäva domäner. De ”lyckade” är kvinnorna, de som lämnar hembyn, utbildar sig, gör karriär och bor i staden, där de lever mer jämställt och väntar med att föda barn tills de är närmare 40.

Dessa typer av generaliseringar känner vi väl till. En tredje är den romantiserade bilden, av urbana folk som flyttar från spännande stadsliv för att välja det alternativa livet på landet.

 

Jag fick ett mail för ett tag sedan, från SVT som ville göra en programserie om ”personer som lyckats hitta en väg ut ur ekorrhjulet, som lyckats med det där att bryta sig loss.” Jag var tydligen en kandidat. Jag hade i någons ögon brutit mig loss. Från stadens ekorrhjul. Mailet fortsatte med en förmodan om att jag levde ett harmoniskt och stilla liv någonstans på landet.

Men hur olikt är det egentligen, livet på landet och det i staden?

 

Evigt motsatsförhållande

Jag har erfarenhet av både staden (storstaden i Sverige) och landet (landsbygden i Norge) och tänkte ta mig friheten att problematisera detta eviga motsatsförhållande som sätts upp.

 

För två år sedan flyttade jag från Malmö, Sveriges tredje största stad till Træna, Norges tredje minsta kommun. I Malmö jobbade jag med utveckling av miljonprogramsområden, det som ofta (och många gånger helt felaktigt) får symbolisera stadens baksidor: fattigdom, segregation, våld, osv. Man kan lika gärna illustrera stadens baksidor med de segregerade villaområdena, med ekonomisk ojämlikhet i överklassområdena och med ofrihet och bakåtsträvan i den elitistiska bostadsmarknaden, eller i den överdrivna omsorgen att placera sina barn i ”rätt” skola.

 

Och stadens skinande framsida gör sig egentligen lika vacker när den berättas från Rosengård, som från ett spegelblankt hav sett från Västra Hamnen. Staden är allt det där. Bakåtsträvan, framåtanda, företagsamhet, jämlikhet och ojämlikhet, innovation, mångfald, miljömedvetenhet och extrem okunskap. Precis som landet: miljömedvetenhet, hög och låg utbildningsnivå, framåtanda och företagsamhet, jämlikhet och ojämlikhet.

Men visst finns det skillnader.

 

När jag jobbade på café en sommar när jag var 15, i Åmål, kom det en dag en Stockholmare som frågade om vi hade cappuccino. Det hade vi, och det tyckte hon var ”så gulligt” att vi hade här ute på landet. Kanske skulle jag åka till Stockholm i dag och berömma första bästa kaffebar för att de har bryggkaffe, eller drip coffee som det har bytt namn till. Gulligt. Men man får passa sig, gullighet och förundran är i värsta fall bara en positiv omskrivning av förakt. Förakt förekommer i massa nyanser och i alla läger. Att stadsbor ringer ner miljöförvaltningarna med tillståndsförfrågningar om att få ha höns, fnyser lantisarna åt. Och att landsorten bygger torg och öppnar kaffebar tycker någon är sött. Men att vi importerar de bästa funktionerna och värdena från varandras domäner är väl egentligen ett tecken på att vi uppskattar bägge delar. Eller att vi vill ha exakt samma sak vart vi oss i världen än vänder.

 

Urbaniseringen sker överallt, och hur duktig Po Tidholm än är på att skriva intelligenta och tankeväckande texter om glesbygden vänder man inte den globala demografiska utvecklingen så lätt. Fler och fler megastäder växer fram. Reflexmässigt läser vi in att det måste vara på bekostnad av landet. Men måste den enes bröd betyda den andres död? Är det inte möjligt att staden växer OCH landet lever? Jo, i alla fall teoretiskt med tanke på att befolkningstalet ökar. Frågan är vad människor har lust med, var man vill bo, och om systemen stödjer det.

 

Nu bor jag på Træna som är en ö-kommun med knappt 500 invånare, långt ute till havs. När jag sitter här ute i havet – bland havfolket som vi kallas här – i den Nordnorska skärgården, och tar del av den svenska landsbygds- och urbaniseringsdebatten från sidolinjen, så kan jag inte låta bli att vara lite stolt över mitt nya land.

 

Här har vi ett pärlband av kustsamhällen, pyttesmå, men väl så levande. Många av dem i alla fall. Det långsmala Norge har inte gått samma centraliseringsväg som Sverige. Kommunerna är fler och mindre, demokratin närmare folket. Engagerade människor kan påverka på plats. Hela ö-befolkningen ryms i gympahallen. Vi är alla med i en och samma Facebookgrupp. Vi har på ett sätt redan Uber, alla samåker med varandra. Toolpool funkar eftersom dörrarna står öppna och man vet vem som har vad. Cirkulär ekonomi är inget som diskuteras, däremot sker det.

 

Strukturellt har man i Norge också haft en aktiv fördelningspolitik med exempelvis differentierad skatt i olika områden. Det finns en mer utbredd vilja att landet skal vara bebott, i alla delar. Kanske tack vare att detta spritt befolkade och topografiskt krångliga land har en massa råvarutillgångar som kräver att det finns folk som kan ta hand om dem.

Fisket tillexempel, det hade inte fungerat lika bra om det inte fanns en infrastruktur med samhällen längs den 100 000 km långa kusten. Och det är hög status, och lönsamt, att vara fiskare igen. 2016 noterades för första gången på 14 år att antalet självständiga yrkesfiskare ökat.

Kultur och turism är andra exempel. Varje år är vi på Træna med om en super-urbanisering. Vi växer dramatiskt och tiodubblar befolkningen under en intensiv festivalvecka. Man kan se det som en visualisering av det som sker i megastäderna, bara i mindre skala. Vi upplever kapacitetsbrist, låser våra dörrar för första gången på många månader, och möter journalister och kändisar på gatan. I Norge sker spännande kulturarrangemang med internationell spännvidd också på de minsta platserna.

Som svensk är det lätt att vifta bort Norges framgång med att ”de har oljan”. Men det argumentet, liksom själva råstoffet, kommer inte att kunna användas i all framtid. Och därför är det mer intressant att se på vilka instrument det finns för utveckling – av havsnäringen, fiskeriet, turismen, kulturnäringen och lokalsamhällena, hur små platser kan vara rollmodeller för hur goda samhällen skapas, och utvecklas.

För även om det är många småsamhällen i Utkantsnorge som kämpar för överlevnad och mot avfolkning så är det också en rad små platser som utvecklas och mår gott. Där folk dricker bryggkaffe på den lokala kaffebaren, har möten i odlingslaget, startar företag, driver internationella projekt, går på världspremiärer på bygdebiografen, hämtar barnen från klättring och basket, gymmar, går på yoga, bakar surdegsbröd har hönor, brygger öl och instagrammar.

Och mitt i allt längtar vi, havfolket efter att åka till staden och bara slappna av i det harmoniska folkhavet.

För att så svara på frågan: Jag upplever inte själv att livet på landet är så väldigt mycket annorlunda än det i staden. Skillnaderna är nog större inom populationen i staden och inom den i landsbygden, än mellan dem. Våra önskningar, drömmar, värderingar, utbildningsnivåer och kaffepreferenser ändras inte för att vi byter plats. Men berikas med miljöombyten.

 

/Moa Björnson
moa@urbanisten.se
Mer om Træna: www.tenktraena.no

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ja vi elsker dette landet

 

Jag bor på Træna, en liten ö ute i det norska havet. Här lever 500 människor och vi har det för det mesta bra. Man litar på varandra, hjälps åt, går in utan att knacka på, ställer bilar med nyckel i så att andra kan köra. Barnen springer mellan husen och de vuxna turas om att hålla koll. Om det kommer nya folk med båt till kajen är man nyfiken och bjuder in. Tryggare plats får man leta efter. Det finns naturligtvis undantag, några sitter med starka känslor, rädslor för förändring, för omvärlden, eller den stora världen som kommer närmare. Ja den flyttas ju inte precis geografiskt närmare. Vi är fortfarande där vi är, 33 nautiska mil bort. Men alla följer med i medierna. Paris känns nära, flyktingkatastrofen likaså, svensk skolattack är nära, Utøya glömmer vi aldrig. I allt det som sker kan jag inte låta bli att tänka på att det medlidande som visas när sådana här saker inträffar är vår äkta och automatiska inställning till omvärlden. En vill hjälpa till. Ryggradsreflexen finns där av en anledning. Vi vill hjälpa flocken.

Det som skedde i Paris i natt, det följer vi med förskräckelse. Våra hjärtan blöder och våra fingrar skriver; prayforparis, JeSuisParis, franska flaggor, symboler, eiffeltorn i statuslinjen. Vi känner igen oss, tänk om det varit jag där på konsert, på fotbollsmatch, på café? Det mer än svider. Det är förjävligt. Det finns inte ord.

Jag vill bara nämna de ord som inte heller finns för det ‘Paris’ som pågår i andra delar av världen, dagligen. I flera år. Syrien. Där sitter också folk på café och blir brutalt mördade, massakrerade. De spelar fotboll, dricker kaffe, går på konsert. De är som oss. Och dör. I massvis. Men på något sätt verkar det som att Syrien inte känns riktigt lika nära. Eller Turkiet, eller Libanon eller Irak. Kanske räcker inte ryggradsreflexens omsorg ända dit? Är det för många nautiska mil bort? Är dem inte vår flock? Det som sker i Paris är exakt det som oskyldiga människor flyr från i världen. De vill inte ha religiösa maktfullkomliga våldsmän som ledare av sina stater. Därför drar dem. Jag utgår från att du inte heller vill ha odemokratiska maktfullkomliga våldsmän som ledare. Din ryggrad skulle göra precis detsamma. Fly. Och min ryggrad skulle hälsa dig välkommen på kajen.

Vi har massor av utmaningar här i Norge och i Nordland, i Helgeland och på Træna. Men ibland sker ting i världen eller i vardagen som får oss att stanna upp, reflektera och skaffa oss perspektiv. Lägga våra vardagliga bekymmer till sidan. Om simbassänger som krånglar, gatubelysning som borde ordnas, eller om flygplatser man inte kan komma överens om var de ska ligga. Ett ypperligt tillfälle att tänka på vad som är viktigt på riktigt. Just nu är handlar det om att se möjligheten i de människor som kommer till vårt land, till vår region eller til vår kommun. Inte låta rädslorna eller vardagsproblematikens kortsiktiga horisont sätta upp onödiga hinder. Jag är övertygad om att Norge, Nordland, Helgeland och Træna i det långa loppet mår väldigt bra av nytt folk. Det är en investering med win-win effekt.[1] Dessutom mår vi bra av att behöva samarbeta i hela regionen och på kreativa sätt lösa problem tillsammans. En kompetensutveckling och investering alltså. Annars riskerar vi att tappa topplaceringen som världens bästa land.

Precis så välkomnad som jag blev til Træna när jag vandrade in i landet för knappt ett år sedan, hoppas jag att våra nya invånare skal bli. Vi har plats til många som kan elske dette landet.

/moabjornson

Läs till exempel:

[1] Sverige tjänar feks i snitt 65 miljarder per år på invandringen. http://www.dn.se/ekonomi/invandringens-vinst-900-miljarder/
Och här rankas världens bästa länder utifrån lycka, rikedom och hälsa. http://www.businessinsider.com/legatum-institute-prosperity-index-top-countries-2015-10?r=UK&IR=T

 

Lämna en kommentar

Filed under Norge

Det mänskliga kapitalet

Nuförtiden slåss städer om att vara attraktiva och locka till inflyttning, alla tävlar om vem som ökar mest i invånarantal. Alla vill vara tillväxtkommuner, ingen vill gå bakåt. Stora städer är likamed innovation och kreativitet. Småkommuner är förlorare. De kämpar för att behålla de få invånarna som finns, och att få ungdomen att flytta ‘hem’. Alla kommuner, stora som små, tycks har samma slogans och liknande recept för hur man ska utvecklas. I ord: Kreativitet, öppenhet, mångfald, dynamik. I fysisk form: nya sportarenor, gallerior och konferenscentra. Stora investeringar som syns helt enkelt. Det kanske lönar sig, kanske inte. Men hur är det med de uppenbara investeringarna som står framför näsorna på oss? Det mänskliga kapitalet. I dessa skandinaviska lilleputtländer föder vi för få barn och vi har en massa obrukad yta som växer igen. Vi få som bor här mår dock relativt bra. Danmark toppar lyckoindexlistorna, Norge är världens mest jämställda land och Finland har den bästa skolan. Vi klappar oss stolta på våra skandinaviska axlar och säger att den nordiska modellen är bra: Innovativa och kreativa mångfaldiga och öppna toleranta städer. Medan vi ad-hoc investerar i gallerior, konferenscentra, och arenor för att det kan locka folk att etablera sig, att flytta hit är det som att det uppenbara går oss förbi. Det står en massa folk på gränsen, villiga att vandra in, jobba, dela med sig av kreativitet och kunskap och öka alla våra kommuners befolkningsindex. Men då plötsligt har man glömt ledorden och alla slogans. Man bråkar om vem som ska ta emot och inte ta emot. Då ska det minsann fördelas rättvist mellan kommunerna, som vore det en börda att dela. Jag tror att den stad eller det samhälle som fattar att människor är vår tids största kapital, att innovation och utveckling kräver mångfald och folk av olika slag, det är dem som kommer göra största vinsten. Om man nu måste prata om vinst, kapital och investering i dessa sammanhang. Personligen tycker jag ju att argumentet rädda liv räcker gott.
Läs förresten Dick Harrissons artikel  Historielöshet bakom rädsla för invandring i SvD 11 sep 2015. 

/@moabjornson

Lämna en kommentar

Filed under Sverige

Fuck Åmål, Tenk Træna

Sedan 1 feb 2015 har halva urbanisten flyttat från staden til landet, från Sverige til Norge. Det innebär att såväl urbana som rurala frågor kommer att postas här. Lite mer skandinavien och lite mer blandat.

Tenk Træna
artikeln nedan publicerades med rubriken ”Mirakelet på Træna” i den norska tidningen Klassekampen den 3 maj 2015. Där översatt till norska, här nedan i orginalsvensk med viss norsk topping.

 

klassekampen-20150504

 När man säger Træna tänker många på en fantastisk festival ute i havgapet på Helgelandskusten i norra Norge.. Några tänker nog också på fisk. Træna är landets äldsta fiskevær, det står till och med i kommunens slogan.  Jag hade aldrig hört om varken Træna, festivalen, eller gamla fiskevær förrän jag blev tipsad om att söka jobbet som utvecklingssjef i ø-kommunen vid polcirkeln. Jag bodde i Malmø, jobbade med stadsutveckling och innovation och tänkte ’kul utflykt’ om att åka på arbetsintervju i norr.

Utflykten blev till inflytt, och ett byte från stadsliv i søder till ø-liv i Nordland.

’Du är nu utvandrad’ skrev Førsäkringskassan i ett brev från Sverige. Tack och hej, tänkte jag och vandrade in.

Men varför flytta till Træna? Den frågan återkommer. Av kollegor i Malmö, människor jag möter i Oslo, Bodø och inte minst av folk här i Træna. Medan resten av världen blir alltmer urbaniserad – idag bor mer än 50% av befolkningen i städer – väljer några att gå andra vägen. Att dra till skogs, eller som i mitt fall bli en ‘øyert’.

Detta tänkte jag på när jag var på konferens i Bodø förra veckan. Temat var bostedsattraktivitet och Marit O Nygaard från Telemarksforsking presenterade en analys gjord på Nordlands alla 44 kommuner. Här visades en attraktionsmodell med branschutveckling och tillflyttarstatistik. Ingen blev förvånad när staplarna över strukturella förhållanden visade en negativ utveckling i Træna (och flera andra av de små kommunerna i distriktet). Fiskeribranschen har minskat i omsättning, färre jobb finns i den sektorn och dåliga kommunikationer till omkringliggande kommuner gör att öar och glesbygd tappar andelar till storstadsregionerna. No big news. Fördomarna jag mött bekräftades i statistik: Det är svårt att bo i bygden. Lösningen från statligt håll är per dags dato centralisering. Att tillämpa effektivitetsprincipen som går ut på att samla fler invånare under en och samma kommunapparat. Distriktsnorge är som små sandkorn som sakteligen sköljs bort av de nötande vågorna. Mot Oslo S folket, alla ska vi den vägen vandra! Nedsjunken i tankar som statistiken gett satt jag i åhörarstolen på konferensen. Är jag knäpp som flyttar från Sveriges tredje största kommun till Norges tredje minsta?

MEN. Så kom det upp nya diagram. Och till allas förvåning placerades Træna nu överst i listan. Tillflyttar-statistik-topp! Procentuellt sett hade nettoinflyttningen till Træna, som minsta kommun i Nordland, faktiskt varit flera gånger så hög som till Bodö, den största kommunen. Detta trots de mest ogynnsamma strukturella förhållanden som nyss lagts fram. Attraktivitetsmodellen visar alltså att även andra parametrar än säkra jobb och goda kommunikationer lockar folk till distrikten. Jag sträckte på mig.

Statistiken är alltid tolkningsbar. Men det är fakta att vissa små platser runt om i det här landet går emot den globala urbaniseringstrenden. Analysen ger inga generella svar på vad som lockar människor till dessa platser. Den beskriver inte heller vem som lockas. Det ær en läxa varje kommun själv måste gøra. Och det tror jag man ska göra ordentligt.

På små orter tenderar fokus att vara hur man ska minska en avfolkning eller hindra att hörnstensbedrifter läggs ned. Klagande rop hörs om att ungdomen flyttar iväg och det är ofta någon annans fel att det blivit som det blivit. Det må vara kommunen eller fylket eller staten. Men vad händer om man istället för att lägga kraft på bromsmediciner mot en negativ utveckling ägnar energin åt att gasa med en annan pedal. Istället för att krampaktigt hålla fast vid fiskerifabrikerna så som det ’alltid varit’ utveckla nya verksamheter inom havbruk. Tang, tare, vindkraft, vågkraft. Tenk bara Træna. Från landets äldsta fiskevær, till landets coolaste festivalvær!

Och eftersom det tydligen inte bara är arbetsplatser som lockar folk till en plats bør man tänka på vilka invånare man vill ha. Lyckas man attrahera rätt folk, kommer dessa skapa arbetstillfællen. Idag är det många som växer upp med F-skattsedel i hand och inställningen att arbete varken är en rättighet eller skyldighet, men något man själv skapar på den plats man vill bo. Och var vill man bo? Att böna och be om att ungdomarna ska flytta ’hem’ bör ersättas med større fokus på den målgrupp som faktiskt vill hit. Storstadsbor och andra folk som vandrar in ( i Norge?) kanske nappar lättare än de som en gång lämnat hembyn. Jag skulle till exempel aldrig flytta tillbaka till min egen hemstad (Fucking) Åmål, hur många jobb det än fanns. Däremot flyttar jag gärna till Træna.

Det må vara långt till havs, men hær ær det næra mellan tanke och handling. Och det är attraktivt.
/Moa Björnson
moa.bjornson@trana.kommune.no
www.tenktraena.no

Lämna en kommentar

Filed under Norge

Colombia, trafik och trikåer

KROPPEN ERÖVRAR STADEN Publicerad 1 juni 2014 i tidskriften STAD. Läs hela artikeln här.Bild

I städer rör det sig konstant. I Medellín i Colombia där jag nyligen var för konferensen World Urban Forum, rörde det sig med väldig hastighet i alla olika led. Förutom att 25 000 tillresta konferensdeltagare irrade omkring i en mässhall finns det andra mobilitetsslag värda att nämna. Linbana till bergsplåterna, utomhusrulltrappor upp till de svårtillgängliga favelorna, metron som gick ovanför takåsarna och så de stora trafiklederna som fullkomligt översvämmades av bilar, lastbilar, bussar och gula taxibilar. Samtliga tutande som om alla slogs om att få bidra i en improvisationsorkester. Det gick ilande kårar längs ryggraden när jag såg cyklister som förgäves kämpade om plats i filerna. Och än mer nervöst var det när fotgängare trotsade trafiksepareringens fulländade plan och försökte ta sig över en gata (läs motorled) eller gick där det borde ha varit en trottoar.

Där, i trafikhelvetet, undrade jag var det finns plats för mig, en vardagslöpare med lite spring i benen. Var skulle jag få ta min dagliga springtur i lagom takt? Måste jag sätta på mig hjälm och löpa amok likt taxibilarna för att få rum att röra mig, eller skulle jag behöva hitta ett gym att avverka några artificiella löpbandskilometrar på? Den här staden verkar inte vara byggd för mig.

Hemma i Malmö kan jag dra på mig mina tights och ge mig ut i princip varsomhelst. Från jobbet springer jag en tur genom city och tar mig ut till park och strand. Jag kan välja mellan asfalt, grus och sand, springa längs gator eller gångstråk. På helgen spenderar jag halva dagen i svettig träningsdräkt och varvar gym med spring, vilket sen brukar övergå i kafé- häng, mat- och vininköp eller allmänt stadsstrosande. Min träningsmundering är på från morgon till kväll, och ingen verkar höja på ögonbrynen för det. Att springa har blivit en integrerad del i mitt, och många andra stadsbors, vardagsliv. Träning har blivit trend och livsstil.

 

Healthy cities

Så jag saknar hemma när jag sitter i taxibilen på morgonen osprungen på väg till konferensmässan. Efter nästan en vecka på stadsutvecklingsforumet där världens ledande tänkare har talat om städer byggda för människor och inte för bilar, där healthy cities och tillgänglighet är ord och begrepp som ekar självklart i väggarna, når min springsugenhet sin kulmen. På söndagen ska jag äntligen hinna ut en tur. Jag ställer klockan på halv sju och drar på mig mina tights och hoppas att det inte hunnit bli 30 grader ute ännu. Jag tänker att jag kan tråckla mig genom kvarteret och springa runt runt för att slippa de värsta trafikstråken. Har ju sett hur vi åkt på morgnarna och räknat ut att det åtminstone går att få ihop en trekilometerstur utan att behöva bråka på motorvägen.

När hotellägaren säger godmorgon i receptionen och ser att jag ska ut och springa rekommenderar han att jag ska ta el highway. Rimligt, tänker jag ironiskt och frågar om det inte är bättre att springa runt kvarteret. Min spanska är inte helt strålande men jag förstår att han säger att det är många som springer längs motorvägen på helgen. Jag känner mig skeptisk till att springa bland alla bilar, fattar att colombianerna har en helt annan vana och inställning till den massiva trafiken, men tänker att okej, jag kan ju i alla fall ta trappan upp till motorvägen och kika.

 

Löparens dröm

Men vad möts jag av? En dröm för en löpare! Denna tidiga morgon är fortfarande lite disig, jag gnuggar ögonen och samtidigt faller de missade spanska språkbitarna på plats. Det var detta hotellägaren pratade om. Varje söndag är motorvägen avstängd och den breda asfaltsbanan har öppnats för löpare, cyklister och helgmotionärer. En äldre kvinna med korta steg kämpar i uppförsbacke mitt i körfältet. Bredvid henne en cyklist med snabba glasögon och hörlurar. De ser att jag tvekar, och vinkar ut mig på gatan. Jag tar sällskap en bit med cyklisten som berättar att det för cirka fyra år sedan bestämdes att testa att stänga av gatan på söndagar. Jag kan fortsätta tjugofem kilometer längs denna väg, och om jag vill få ihop en längre sträcka så är också motorvägen nere vid floden avstängd. Han säger hejdå för sen blir det nedförsbacke och svårt att hålla jämna steg.

Ett lyckorus ilar genom kroppen. Inte bara av endorfinkicken av att äntligen få springa, eller av alla sköna joggare och trafikvakter som hejar glatt, utan också av att se att även den mest bilburna och trafiktäta staden i världen faktiskt fattar mänskliga beslut. Att cities for peoplehealthy cities och tillgänglighet inte bara är ord i styrdokument, utan att det faktiskt görs något. Och jag saknar inte längre hemma med de vida vyerna längs strandpromenaden eller elljusspåren i parken. En avstängd gata (eller kanske en öppnad gata – den är ju snarare öppen än stängd) räcker för att jag ska tro på framtiden för städer och känna hopp om att konferenser av detta slag nog inte bara genererar tomt prat utan faktiskt gör skillnad. Jag springer vidare i den breda asfaltsfilen vigd för mig och mina medlöpare och tänker på hur Malmö reagerat om Amiralsgatan, en av Malmös bredaste och längsta gator, stängts för bilister och öppnats för söndagsmotionärer. Själv hade jag slängt mig på tutan av glädjerus.

World Urban Forum är UN-Habitats internationella konferens om hållbara och rättvisa städer. I år hölls den i Medellín i Colombia den 5–11 april.

Moa Björnson
Jobbar med hållbar stadsutveckling och innovationer i miljonprogrammet i Malmö. Är också arrangör i Malmö Gerillalöpare som ordnar alternativa lopp i staden.

– See more at: http://www.movium.slu.se/tidskriften-stad?article=kroppen-erovrar-staden#sthash.122zn5oD.dpuf

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

“Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille“

 

image_db

Detta Zlatancitat pryder med stora bokstäver den gång- och cykeltunnel som markerar den västra entrén till stadsdelen Rosengård i Malmö och som jag passerar nästan dagligen. Man kan diskutera om citatets placering har en förstärkande positiv effekt och är identitetsskapande för området, eller om det snarare förstärker bilden på ett negativt sätt – Rosengård som något särskiljt från övriga staden. Förutom det diskutabla i att märka ut att du nu äntrar Rosengård, har citatet en annan inneboende problematik. Att Rosengård allt för ofta kommit att handla om killar.

 

Det är kanske inte är så konstigt att just killar hamnar i fokus. Zlatan har blivit ett levande nationellt bevis på att ungdomar som växer upp i miljonprogram kan ta sig ‘någonannanstans’, och överallt sägs knattefotbollsspelare drömma om att göra samma resa som han. (Läs tex Sydsvenskan 2012-11-28.) Pojkarnas anmärkningsvärda skolresultats-tapp gentemot flickornas belyses kontinuerligt. Och gång på gång rapporterar media om (kill)gängen som skapar oreda och otrygghet. I ett problemlösningssamhälle som Sverige fokuserar man på att åtgärda killarnas ”problem”, och tillsätter medel efter medel för dito. Men vad händer med dem som inte är de uppenbara ”problemskaparna”? Hur byggs och förhåller sig våra städer till de som inte tar så mycket plats eller aktivt rum i anspråk? Vad handlar stadsbyggnad om i förhållande till tjejer?

Ett exempel kan vara offentliga utomhusplatser för fysisk aktivitet. Kommuners satsningar på spontanidrottsplatser och multisportplaner de senaste åren har kommit att få en väldigt skev användning. 80 % av dem som använder planerna är killar, endast 20 % är tjejer. Detta presenteras i undersökningen Spontanidrott för vilka av Ulf Blomdahl, Stockholms Universitet och Stockholms stad. Siffrorna ser likadana ut i hela Sverige. Blomdahl ställer sig frågan hur det kommer sig att satsningarna på spontanidrott gjorts utan några analyser om vilka som troligtvis kommer att nås av dem. Han resonerar kring åtgärdshierarkier, och att incitament som t ex att aktivera ungdomar (läs killar, och lägg till ‘i socialt utsatta områden’) att hålla sig borta från skadegörelse och grövre brottslighet ofta får företräde framför ambitionerna om en mer jämlik folkhälsa och det att skapa jämställda miljöer och uppväxtvillkor.

För mig är undersökningen extra intressant. Jag arbetar i ett pågående stadsutvecklingsprogram i Rosengård i Malmö. Ett av delprojekten har varit att bygga en aktivitetsyta för ungdomar. En utomhusplats som skall kunna erbjuda fysisk aktivitet och socialt umgänge. Det som varit intressant med arbetet är att vi i ett tidigt skede bestämde oss för att fokusera på att skapa en plats för målgruppen tjejer 16-24. Detta efter att vi som planerare initialt (och i slentrian) skissat en aktivitetsyta fylld av förutsägbara aktiviteter såsom skate, klättring, grafitti och multisport. En typisk plats som skulle ha gynnat de redan fysiskt aktiva killarna. För att inte återigen planera för de som redan tar och får mycket plats i den offentliga miljön, valde vi att pausa skissandet och istället ha en annan målgrupp i sikte. Vi involverade unga tjejer i projektet och gav dem bland annat som sommaranställning att jobba med platsens gestaltning. Därefter har tjejerna fortsatt ta sig an ytan på frivillig basis. Nu är platsen designad och byggklar, efter deras involvering har det blivit aktiviteter för dans, kultur och scen, snarare än en multisportplats med bollsport och skate.

Egentligen är varken platsen eller processen bakom särskilt uppseendeväckande. Ett involverande angreppssätt borde inte vara en ovanlighet i dagens delaktighetsorienterade stadsbyggnadsprocess. Ändå har vi som arbetat med projektet otaliga gånger fått förfrågningar om studiebesök, presentationer, intervjuer och som här – skriva om processen. (tex här, här och här). Det säger något om hur få exempel det måste finnas på fysisk planering med genus och verklig delaktighet som utgångspunkt.

Men med tanke på den problematik som presenterats i ovan nämnda studie borde det väl nu poppa upp flertalet projekt (och anslag) för jämställd planering av allmänna platser? Något säger mig dock att jämställdhet även fortsättningsvis kommer att vara en fråga som sätts åt sidan, till förmån för andra mer akuta, eller aktuella ”problem”. Målet att flickor ska idrotta/motionera i samma utsträckning som pojkar har funnits i kommunala målsättningar sedan minst 30 år tillbaka. Jämställdhet känns inte som ett särskilt nytt eller innovativt angreppssätt. Ändå har vi inte kommit längre än till 80/20-statistiken, och till ett fåtal projekt som lyfts fram gång på gång. Det är inte målsättningarna vi saknar, utan metoder och goda exempel att göra mainstream av.

Fler metoder för genusmedveten stadsplanering behövs, och särskilda satsningar för jämställdhet måste övergå i ett allmänt och integrerat tänkande och agerande för jämställd planering. Det får inte stanna vid enstaka aktivitetsytor i Rosengård, utan måste bli en självklar aspekt i processen att bygga offentliga platser, skapa rum och göra städer.

/Moa Björnson

Texten skrevs för ARKUS och finns i orginal härhttp://www.arkus.se/manadens-tanke/man-kan-ta-en-kille-fran-rosengard-men-man-kan-inte-ta-rosengard-fran-en-kille/

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Arkitekttävling för Törnrosen Tower i Rosengård avgjord.

från www.arkitektur.se

Och rätt förslag vann!
Även om jag gärna hade sett att hela landmärkeshysterin som tycks råda i Sverige, här skulle tagit sig i andra (ickevertikala) uttryck. Ett torn är nödvändigtvis inte svaret på de stadsplaneringsutmaningar som finns i denna del av Malmö. Men okej, nu var tornet en förutsättning i tävlingen och teamet Lundgaard och Tranberg gjorde enligt mig de bästa förslaget på en förtätning i varierad och human skala, och samtidigt ett till trots, rätt intressant tornkoncept.

Läsvärt är  juryutlåtandet där man kan förstå att de haft svårt att hantera tävlingsbidragen.  Man skriver tex att  ” inget av förslagen till fullo svarar upp mot programmets ambitioner.” Som jag tidigare uttryckt (läs inlägg nedan) tycker jag flera av förslagen innehåller rent ignoranta koncept för hur man skapar identitet och historia till ett område som Rosengård. Det vinnande konceptet (Ladda ner här. ) visar på ett mer engagerat grepp. Lösa upp miljonprogramsstrukturen utan att förakta den, göra tillägg och skapa nya rumsligheter som får växa fram stegvis.

Det där stegvisa blir viktigt inte minst med tanke på att det redan planeras och görs en hel del i Rosengård och längs stråket. Hänsyn måste tas till de projekt som redan är igång, tex mötesplatser och torg som tagits fram i samarbete med boende och aktiva i området. Sådana här nybyggnationskoncept kan ju ta ett tag att utveckla, så tills dess är det bra med fortsatt diskussion om bebyggelesutveckling, kommunikationsstråk och stadsförnyelseprocesser i Rosengård – och andra liknande områden i Sverige.

Läs mer:
Sydsvenskan Törnrosen växer på höjden 
Pressmeddelande MKB – Nytt landmärke i Malmö 
Juryutlåtande 
Sveriges Arkitekter – Inför tävlingen, tävlingsprogram, samt nedladdningsbara bidrag
Arkitektur.se
Tidigare inlägg

/ moa@urbanisten.se  

* bild länkad från http://www.arkitektur.se

Lämna en kommentar

Filed under Malmö