Kveldsøkonomi, nerder og eventyrere – om å flytte hjem og vekk

Krönika skriven för RanaBlad, Norge, publicerad 29. September 2017. Av: Moa Björnson

”Vi må få ungdommen heim!”Kjenner dere igjen utsagnet? Ja, det er viktig med tilflytting av unge til Nord-Norge. Vi har lenge følget statistikken som viser at den yngre generasjonen forlater nord, og ikke tilstrekkelig mange kommer tilbake. Ikke heller tilstrekkelig mange flytter til landsdelen fra andre steder. Dette kan virke dystert, og i desperasjon gjentar man det kjente utsagnet med ennå større kraft: vi må få ungdommen hjem! En ekko går gjennom de Nord-Norske byene og distriktene, over fjellene og havet, gjennom skog og ut til de forblåste øyene. Kom heim! Men roper vi for døve ører? Kallet hører jo vi som bor her, men lytter ungdommen i byene i sør – dem som alle ønsker heim?

 

I det urbaniserte Norge er det en stendig aktuell tema med tilflytting og fraflytting. Det er ikke helt enkelt, men jeg har lyst å grav litt i hva vi egentlig mener med å måtte få ungdommen heim?

 

Er utsagnet et stille håp om at unge mennesker som har vokset opp i vakre nord, skal komme tilbake å bidra med nytt? Eller er det en skambelegging på kommuner som ikke klart å verne nok om ungene når de vokset opp, og derfor ikke er attraktive nok for å få dem hjem? I noen tilfeller er det kanskje en skuldlegging på selve ungdommen– dem som burde passe på landsdelen sin, gi tilbake til den bygd de kommer fra! Ibland legges skulden til noen helt annen – det er storbyenes feil, det er universitetenes feil, der er for mye som lokker vekk, det for enkelt å bli igjen i sør.

Mange ganger er det nok en herlig symfoni av litt av alt dette. Skuffelse, håp, skuld. Generelt lite løsningsorientert.

 

Men hva gjør vi?

 

Ja, Rana er faktisk den som jobbet på bra med å rekruttere ungdommen heim igjen. Der er det i snitt 6 av 10 i aldersgruppen 25-30 som fortsatt bor i Rana, til sammenligning med 4 av 10 i øvrige Nord-Norge (NRK 2016) Mye kan nok takkes Ranaregionens Næringsforening som matcher jobb med ungdommer og holder kontakten under studietiden. Gitt det er vert.

 

Men, er det kun jobb som gjør at ungdommen vil komme heim? Ikke bare.

I mange år har jeg levd med den nesten umotsagde frasen om at det aller fineste er å lykkes med å få unge mennesker fra landsdelen å gjøre det eneste riktige: vende tilbake til bygda si. Men det er noe som knirker der for meg. Jeg ville selv aldri ha flyttet hjem til stedet jeg kommer fra. Ikke fordi jeg ikke er stolt eller takknemlig for oppveksten min. Åmål (ja, jeg kommer fra Fucking Åmål) er en herlig plass som bidratt til mye godt i livet mitt. Men JEG vill ikke bo der. Hvor mange jobber det enn fantes. Jeg vill ut til nye steder som tilbyr noe annet enn det som er lommekjent. Ja, her sitter jeg nå på kjære Træna, en av Norges aller minste kommuner. Det er ikke bare de store byene som har tiltrekningskraft. Også små steder kan være attraktive.

 

I tilflyttings– bolyst,- og urbaniseringstider tror jeg vi må fokusere på mer en bare de tradisjonelle jobbene. Siste uken vær jeg på konferanse i Sverige for å presentere Træna. Konferansen handlet om alle de 250 svenske (små)kommunene som har en negativ befolkningsutvikling. Et svensk forskerpar (Mellander & Bjerke, se foredrag her) holdt et mye interessant foredrag om tilbakeflytting. De viste at det ikke er sammenheng mellom antallet jobb og tilbakeflytting. De som hadde tenkt å flytte hjem gjorde det uansett om det fantes jobb eller ikke. Dette er tankevekkende fakta. Derimot mente forskerne at det er andre viktige parameterer som gjør stedet attraktivt for den yngre generasjonen (det er i årene 25-35 som man flytter som mest). Steder som har møteplasser, kaféer, utesteder med åpningstider etter kl 18, lykkes i større grad å attrahere nye tilflyttere.  Når flere og flere er singler lengre, og venter med å danne famille trenger steder å forstå at tilgang på barnehageplass ikke er det desidert viktigste for valg av bosted. Forskerne mente at kommuner og steder i større grad må fokusere på konsumsjonsmuligheter og ikke bare produksjon. ”Kveldsøkonomien” er et begrep som jeg ikke tror at mange kommuner og næringsutviklere her i regionen opererer systematisk med.  Men det handler om kaféer, utesteder, opplevelser og kultur. Og at det er innmari viktig å innse at disse er parameterer for attraksjon anno 2017. (Les Mellanders blogginnlegg om saken her)

Så kom jeg over neste studie en uke etterpå. Telemarksforskning (les her) kunne vise at kulturtilbud i en kommune påvirker valg av bosted. Jeg tenkte da på mitt eget valg å flytte til Træna. Hvis ikke Trænafestivalen fantes hadde jeg da funnet ut at det vær et spennende bosted? Burde kulturbudsjettene få litt mer tyngde i byggingen av det fremtidige Norge?

Ytterligere et interessant eksempel i temaet oppdaget jeg i en rapport om hvordan ekstremsport kan brukes for å markedsføre et sted med formål å skape bolyst. Mange ganger er det de unike opplevelsene, de som få mennesker driver med, men som i gjengjeld skaper veldig dypt engasjement, undervurdert. Det skaper identitet til et sted, og et særpreg som kan lokke folk. Hvem hadde for eksempel trodd at Vardø helt i nordøst kunne fått tilflytting på grunn av fuglekikking? Eller att Træna som en av de minste kommunene årlig skulle få 100 søkere til vårt Artist in Residence-program. Folk som ønsker noe helt annet enn trygghet og stabilitet.

 

Dette tankegods utfordrer kommuner og regioners måte å handle på. De vanlige bolyst-folderne går ut på å få det å høre så bra ut for barnefamilier som mulig: trygg oppvekstmiljø, rikt fritidsliv, vakker natur og diverse andre klisjer. Man kan lure på hvor mange steder om passer inn i den beskrivelsen. Si meg hvilken kommune i Norge som IKKE har en vakker natur?

 

Er vi for enkeltsporete på hvem vi ønsker å tiltrekke til kommunene våres, og hvordan vi gjør det best? Kanskje er det slik at vi legger alt for mye vekt ved barnefamilier, trygghet og folk med slektsbånd til stedet og henger oss opp i att produksjon, arbeidsplasser og industri er det viktigste for å få ungdommen heim? Kanskje legger vi for litt fokus på målgrupper vi ikke tenker på? Singler, egenforetakere og eventyrere, folk fra andre landsdeler, eller for all del andre land? Nerder, ekstremsportere og fuglekikkere? Nordlendinger 2.0 kaller Brigt Dale (les her) fra Nordlandsforskning dem.

 

Tenk om vi kunne få en helt ny type tilflyttere å rope etter: Kom hit, her er spennende, omvekslende og kreativt, uventede ting skjer, også etter kl 18.

Kom å vær med å bygg opp ”kveldsøkonomien” gjør eventyrsturisme til dit levebrød, skap ekstremsportfestivaler, eller bygg din digitale firma her. Vi lover å rose deg like mye som den lokale ungdommen som flytter hjem til sin trygghetssfære!


@moabjornson

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Urbaniseringens möjligheter och utmaningar

 

Konferensen ”250 möjligheter” tar upp temat utmaningar och möjligheter för Sveriges 250 kommuner som krymper och blir av med sina unga invånare.

Bakgrunden till konferensens tema är att professor Charlotta Mellander skrev om ”De ungas flykt till staden” som berörde flyttmönster bland unga i åldern 18-30 år. Analysen visade att 250 av 290 kommuner förlorar sina unga över tid och de återvänder inte i tillräckligt hög grad för att mindre platser ska fortsätta att växa.

Till denna konferens blev Træna inbjuden som exempel på hur platser kan jobba med utveckling.

Min huvudfrågeställning var: Skall de icke-urbana platserna enbart bli exotiska inslag i den urbana geografin eller kan små samhällen i distriktet också vara förebilder för såväl storstads- som glesbygdsutveckling?

I sådana här sammanhang blir det lätt hänt att stad ställs mot land, att urbant och ruralt tävlar om att visa argument för att det ena är bättre än det andra. Den diskussionen, tycker jag ofta blir onyanserad och onödigt polariserande. Stora städer OCH levande bygder kan leva sida vid sida. Om folk har lust att bo där.

Jag fick i mitt inlägg möjlighet att nämna både Malmö, Fucking Åmål och Træna som såklart blev konferensens exotiska ”internationella exempel”. Platser där processer för nytänkning och förändring skett. Platser och processer som lärt mig en massa. Som har olika förutsättningar, olika potentialer och olika storlekar. I denna ganska olika geografi är det  ändå samma mekanismer som leder till att arbete framåt blir engagerande (och förhoppningsvis lyckosamt): Att det finns något att kämpa för, att de flesta vill framåt och att man tillåts pröva, göra, reflektera och lära under vägen, i en inkluderande och mångfaldig miljö. Ja, det sista tror jag är allra viktigast – att blanda nya, gamla, unga, seniorer och juniorer, branscher, bakgrunder och kompetenser, praktiker och forskare, kritiker och obotliga optimister, fiskare och hipsters, ursprungsinvånare, tillflyttare och temporära besökare.

Efter konferensen tänkte jag på de samtal jag haft. Runt omkring mig hör jag människor och platser som vill något, som gör något och som fokuserar på det som driver dem framåt. Jag ser (och hör) också dem som hellre – eller bara av automatik- fokuserar på vad som INTE görs, vem som inte vill, eller vad någon annan borde göra. Bägge sätt att snacka och tänka är självförstärkande spiraler. Små perspektivförskjutningar kan göra att man börjar tänka annorlunda, tala annorlunda och göra annorlunda.

De samtal som börjar med gnäll och slutar med gnäll ger dig ingenting mer än gnällpåfyll. Det gäller både urbanister och rurala klagokörer. De samtal som börjar med en idé och slutar med 10 nya, ger hopp, lust och nya möjligheter.

Alla platser har problem och alla har kvaliteter. Att rama in MÖJLIGHETERNA kan vi alla göra där vi står, oavsett om det är i en urban eller icke-urban mylla, i ett folkhav eller i havet, för en plats, en massa eller bara för oss själva.

Tackar arrangörerna bakom 250Möjligheter för att metropolen Træna fick vara en del av programmet!

Eftersom SVT var där och filmade kan man se föredragen på SVT Forum.

/ Moa Björnson
moa@urbanisten.se

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Folkhav vs. havfolk

Ofta ställs stad och land emot varandra. Är det ett motsatsförhållande hugget i sten? Som utvecklingschef i en liten ö-kommun i Nord-Norge, och som tidigare Malmöbo, får jag ofta frågan om skillnaderna mellan storstad och glesbygd. I senaste numret av Tidskriften STAD fick jag skriva några rader om detta. 

Artikeln publicerades 14 mars 2017. Ladda ned PDF här: STAD_Nr_16_Moa  eller läs längre ned.

STAD_Nr_16_Moa_Side_1STAD_Nr_16_Moa_Side_2STAD_Nr_16_Moa_Side_3STAD_Nr_16_Moa_Side_4

 

 

Inte sällan får vi höra att främlingsfientlighet, obildning och bakåtsträvan karaktäriserar landsbygden, medan staden andas akademi, företagsamhet och framtid. Den ”misslyckade” kategorin är männen som stannar hemma i landsorten, aldrig skaffar sig utbildning och förblir i sina snäva domäner. De ”lyckade” är kvinnorna, de som lämnar hembyn, utbildar sig, gör karriär och bor i staden, där de lever mer jämställt och väntar med att föda barn tills de är närmare 40.

Dessa typer av generaliseringar känner vi väl till. En tredje är den romantiserade bilden, av urbana folk som flyttar från spännande stadsliv för att välja det alternativa livet på landet.

 

Jag fick ett mail för ett tag sedan, från SVT som ville göra en programserie om ”personer som lyckats hitta en väg ut ur ekorrhjulet, som lyckats med det där att bryta sig loss.” Jag var tydligen en kandidat. Jag hade i någons ögon brutit mig loss. Från stadens ekorrhjul. Mailet fortsatte med en förmodan om att jag levde ett harmoniskt och stilla liv någonstans på landet.

Men hur olikt är det egentligen, livet på landet och det i staden?

 

Evigt motsatsförhållande

Jag har erfarenhet av både staden (storstaden i Sverige) och landet (landsbygden i Norge) och tänkte ta mig friheten att problematisera detta eviga motsatsförhållande som sätts upp.

 

För två år sedan flyttade jag från Malmö, Sveriges tredje största stad till Træna, Norges tredje minsta kommun. I Malmö jobbade jag med utveckling av miljonprogramsområden, det som ofta (och många gånger helt felaktigt) får symbolisera stadens baksidor: fattigdom, segregation, våld, osv. Man kan lika gärna illustrera stadens baksidor med de segregerade villaområdena, med ekonomisk ojämlikhet i överklassområdena och med ofrihet och bakåtsträvan i den elitistiska bostadsmarknaden, eller i den överdrivna omsorgen att placera sina barn i ”rätt” skola.

 

Och stadens skinande framsida gör sig egentligen lika vacker när den berättas från Rosengård, som från ett spegelblankt hav sett från Västra Hamnen. Staden är allt det där. Bakåtsträvan, framåtanda, företagsamhet, jämlikhet och ojämlikhet, innovation, mångfald, miljömedvetenhet och extrem okunskap. Precis som landet: miljömedvetenhet, hög och låg utbildningsnivå, framåtanda och företagsamhet, jämlikhet och ojämlikhet.

Men visst finns det skillnader.

 

När jag jobbade på café en sommar när jag var 15, i Åmål, kom det en dag en Stockholmare som frågade om vi hade cappuccino. Det hade vi, och det tyckte hon var ”så gulligt” att vi hade här ute på landet. Kanske skulle jag åka till Stockholm i dag och berömma första bästa kaffebar för att de har bryggkaffe, eller drip coffee som det har bytt namn till. Gulligt. Men man får passa sig, gullighet och förundran är i värsta fall bara en positiv omskrivning av förakt. Förakt förekommer i massa nyanser och i alla läger. Att stadsbor ringer ner miljöförvaltningarna med tillståndsförfrågningar om att få ha höns, fnyser lantisarna åt. Och att landsorten bygger torg och öppnar kaffebar tycker någon är sött. Men att vi importerar de bästa funktionerna och värdena från varandras domäner är väl egentligen ett tecken på att vi uppskattar bägge delar. Eller att vi vill ha exakt samma sak vart vi oss i världen än vänder.

 

Urbaniseringen sker överallt, och hur duktig Po Tidholm än är på att skriva intelligenta och tankeväckande texter om glesbygden vänder man inte den globala demografiska utvecklingen så lätt. Fler och fler megastäder växer fram. Reflexmässigt läser vi in att det måste vara på bekostnad av landet. Men måste den enes bröd betyda den andres död? Är det inte möjligt att staden växer OCH landet lever? Jo, i alla fall teoretiskt med tanke på att befolkningstalet ökar. Frågan är vad människor har lust med, var man vill bo, och om systemen stödjer det.

 

Nu bor jag på Træna som är en ö-kommun med knappt 500 invånare, långt ute till havs. När jag sitter här ute i havet – bland havfolket som vi kallas här – i den Nordnorska skärgården, och tar del av den svenska landsbygds- och urbaniseringsdebatten från sidolinjen, så kan jag inte låta bli att vara lite stolt över mitt nya land.

 

Här har vi ett pärlband av kustsamhällen, pyttesmå, men väl så levande. Många av dem i alla fall. Det långsmala Norge har inte gått samma centraliseringsväg som Sverige. Kommunerna är fler och mindre, demokratin närmare folket. Engagerade människor kan påverka på plats. Hela ö-befolkningen ryms i gympahallen. Vi är alla med i en och samma Facebookgrupp. Vi har på ett sätt redan Uber, alla samåker med varandra. Toolpool funkar eftersom dörrarna står öppna och man vet vem som har vad. Cirkulär ekonomi är inget som diskuteras, däremot sker det.

 

Strukturellt har man i Norge också haft en aktiv fördelningspolitik med exempelvis differentierad skatt i olika områden. Det finns en mer utbredd vilja att landet skal vara bebott, i alla delar. Kanske tack vare att detta spritt befolkade och topografiskt krångliga land har en massa råvarutillgångar som kräver att det finns folk som kan ta hand om dem.

Fisket tillexempel, det hade inte fungerat lika bra om det inte fanns en infrastruktur med samhällen längs den 100 000 km långa kusten. Och det är hög status, och lönsamt, att vara fiskare igen. 2016 noterades för första gången på 14 år att antalet självständiga yrkesfiskare ökat.

Kultur och turism är andra exempel. Varje år är vi på Træna med om en super-urbanisering. Vi växer dramatiskt och tiodubblar befolkningen under en intensiv festivalvecka. Man kan se det som en visualisering av det som sker i megastäderna, bara i mindre skala. Vi upplever kapacitetsbrist, låser våra dörrar för första gången på många månader, och möter journalister och kändisar på gatan. I Norge sker spännande kulturarrangemang med internationell spännvidd också på de minsta platserna.

Som svensk är det lätt att vifta bort Norges framgång med att ”de har oljan”. Men det argumentet, liksom själva råstoffet, kommer inte att kunna användas i all framtid. Och därför är det mer intressant att se på vilka instrument det finns för utveckling – av havsnäringen, fiskeriet, turismen, kulturnäringen och lokalsamhällena, hur små platser kan vara rollmodeller för hur goda samhällen skapas, och utvecklas.

För även om det är många småsamhällen i Utkantsnorge som kämpar för överlevnad och mot avfolkning så är det också en rad små platser som utvecklas och mår gott. Där folk dricker bryggkaffe på den lokala kaffebaren, har möten i odlingslaget, startar företag, driver internationella projekt, går på världspremiärer på bygdebiografen, hämtar barnen från klättring och basket, gymmar, går på yoga, bakar surdegsbröd har hönor, brygger öl och instagrammar.

Och mitt i allt längtar vi, havfolket efter att åka till staden och bara slappna av i det harmoniska folkhavet.

För att så svara på frågan: Jag upplever inte själv att livet på landet är så väldigt mycket annorlunda än det i staden. Skillnaderna är nog större inom populationen i staden och inom den i landsbygden, än mellan dem. Våra önskningar, drömmar, värderingar, utbildningsnivåer och kaffepreferenser ändras inte för att vi byter plats. Men berikas med miljöombyten.

 

/Moa Björnson
moa@urbanisten.se
Mer om Træna: www.tenktraena.no

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ja vi elsker dette landet

 

Jag bor på Træna, en liten ö ute i det norska havet. Här lever 500 människor och vi har det för det mesta bra. Man litar på varandra, hjälps åt, går in utan att knacka på, ställer bilar med nyckel i så att andra kan köra. Barnen springer mellan husen och de vuxna turas om att hålla koll. Om det kommer nya folk med båt till kajen är man nyfiken och bjuder in. Tryggare plats får man leta efter. Det finns naturligtvis undantag, några sitter med starka känslor, rädslor för förändring, för omvärlden, eller den stora världen som kommer närmare. Ja den flyttas ju inte precis geografiskt närmare. Vi är fortfarande där vi är, 33 nautiska mil bort. Men alla följer med i medierna. Paris känns nära, flyktingkatastrofen likaså, svensk skolattack är nära, Utøya glömmer vi aldrig. I allt det som sker kan jag inte låta bli att tänka på att det medlidande som visas när sådana här saker inträffar är vår äkta och automatiska inställning till omvärlden. En vill hjälpa till. Ryggradsreflexen finns där av en anledning. Vi vill hjälpa flocken.

Det som skedde i Paris i natt, det följer vi med förskräckelse. Våra hjärtan blöder och våra fingrar skriver; prayforparis, JeSuisParis, franska flaggor, symboler, eiffeltorn i statuslinjen. Vi känner igen oss, tänk om det varit jag där på konsert, på fotbollsmatch, på café? Det mer än svider. Det är förjävligt. Det finns inte ord.

Jag vill bara nämna de ord som inte heller finns för det ‘Paris’ som pågår i andra delar av världen, dagligen. I flera år. Syrien. Där sitter också folk på café och blir brutalt mördade, massakrerade. De spelar fotboll, dricker kaffe, går på konsert. De är som oss. Och dör. I massvis. Men på något sätt verkar det som att Syrien inte känns riktigt lika nära. Eller Turkiet, eller Libanon eller Irak. Kanske räcker inte ryggradsreflexens omsorg ända dit? Är det för många nautiska mil bort? Är dem inte vår flock? Det som sker i Paris är exakt det som oskyldiga människor flyr från i världen. De vill inte ha religiösa maktfullkomliga våldsmän som ledare av sina stater. Därför drar dem. Jag utgår från att du inte heller vill ha odemokratiska maktfullkomliga våldsmän som ledare. Din ryggrad skulle göra precis detsamma. Fly. Och min ryggrad skulle hälsa dig välkommen på kajen.

Vi har massor av utmaningar här i Norge och i Nordland, i Helgeland och på Træna. Men ibland sker ting i världen eller i vardagen som får oss att stanna upp, reflektera och skaffa oss perspektiv. Lägga våra vardagliga bekymmer till sidan. Om simbassänger som krånglar, gatubelysning som borde ordnas, eller om flygplatser man inte kan komma överens om var de ska ligga. Ett ypperligt tillfälle att tänka på vad som är viktigt på riktigt. Just nu är handlar det om att se möjligheten i de människor som kommer till vårt land, till vår region eller til vår kommun. Inte låta rädslorna eller vardagsproblematikens kortsiktiga horisont sätta upp onödiga hinder. Jag är övertygad om att Norge, Nordland, Helgeland och Træna i det långa loppet mår väldigt bra av nytt folk. Det är en investering med win-win effekt.[1] Dessutom mår vi bra av att behöva samarbeta i hela regionen och på kreativa sätt lösa problem tillsammans. En kompetensutveckling och investering alltså. Annars riskerar vi att tappa topplaceringen som världens bästa land.

Precis så välkomnad som jag blev til Træna när jag vandrade in i landet för knappt ett år sedan, hoppas jag att våra nya invånare skal bli. Vi har plats til många som kan elske dette landet.

/moabjornson

Läs till exempel:

[1] Sverige tjänar feks i snitt 65 miljarder per år på invandringen. http://www.dn.se/ekonomi/invandringens-vinst-900-miljarder/
Och här rankas världens bästa länder utifrån lycka, rikedom och hälsa. http://www.businessinsider.com/legatum-institute-prosperity-index-top-countries-2015-10?r=UK&IR=T

 

Lämna en kommentar

Filed under Norge

Det mänskliga kapitalet

Nuförtiden slåss städer om att vara attraktiva och locka till inflyttning, alla tävlar om vem som ökar mest i invånarantal. Alla vill vara tillväxtkommuner, ingen vill gå bakåt. Stora städer är likamed innovation och kreativitet. Småkommuner är förlorare. De kämpar för att behålla de få invånarna som finns, och att få ungdomen att flytta ‘hem’. Alla kommuner, stora som små, tycks har samma slogans och liknande recept för hur man ska utvecklas. I ord: Kreativitet, öppenhet, mångfald, dynamik. I fysisk form: nya sportarenor, gallerior och konferenscentra. Stora investeringar som syns helt enkelt. Det kanske lönar sig, kanske inte. Men hur är det med de uppenbara investeringarna som står framför näsorna på oss? Det mänskliga kapitalet. I dessa skandinaviska lilleputtländer föder vi för få barn och vi har en massa obrukad yta som växer igen. Vi få som bor här mår dock relativt bra. Danmark toppar lyckoindexlistorna, Norge är världens mest jämställda land och Finland har den bästa skolan. Vi klappar oss stolta på våra skandinaviska axlar och säger att den nordiska modellen är bra: Innovativa och kreativa mångfaldiga och öppna toleranta städer. Medan vi ad-hoc investerar i gallerior, konferenscentra, och arenor för att det kan locka folk att etablera sig, att flytta hit är det som att det uppenbara går oss förbi. Det står en massa folk på gränsen, villiga att vandra in, jobba, dela med sig av kreativitet och kunskap och öka alla våra kommuners befolkningsindex. Men då plötsligt har man glömt ledorden och alla slogans. Man bråkar om vem som ska ta emot och inte ta emot. Då ska det minsann fördelas rättvist mellan kommunerna, som vore det en börda att dela. Jag tror att den stad eller det samhälle som fattar att människor är vår tids största kapital, att innovation och utveckling kräver mångfald och folk av olika slag, det är dem som kommer göra största vinsten. Om man nu måste prata om vinst, kapital och investering i dessa sammanhang. Personligen tycker jag ju att argumentet rädda liv räcker gott.
Läs förresten Dick Harrissons artikel  Historielöshet bakom rädsla för invandring i SvD 11 sep 2015. 

/@moabjornson

Lämna en kommentar

Filed under Sverige

Fuck Åmål, Tenk Træna

Sedan 1 feb 2015 har halva urbanisten flyttat från staden til landet, från Sverige til Norge. Det innebär att såväl urbana som rurala frågor kommer att postas här. Lite mer skandinavien och lite mer blandat.

Tenk Træna
artikeln nedan publicerades med rubriken ”Mirakelet på Træna” i den norska tidningen Klassekampen den 3 maj 2015. Där översatt till norska, här nedan i orginalsvensk med viss norsk topping.

 

klassekampen-20150504

 När man säger Træna tänker många på en fantastisk festival ute i havgapet på Helgelandskusten i norra Norge.. Några tänker nog också på fisk. Træna är landets äldsta fiskevær, det står till och med i kommunens slogan.  Jag hade aldrig hört om varken Træna, festivalen, eller gamla fiskevær förrän jag blev tipsad om att söka jobbet som utvecklingssjef i ø-kommunen vid polcirkeln. Jag bodde i Malmø, jobbade med stadsutveckling och innovation och tänkte ’kul utflykt’ om att åka på arbetsintervju i norr.

Utflykten blev till inflytt, och ett byte från stadsliv i søder till ø-liv i Nordland.

’Du är nu utvandrad’ skrev Førsäkringskassan i ett brev från Sverige. Tack och hej, tänkte jag och vandrade in.

Men varför flytta till Træna? Den frågan återkommer. Av kollegor i Malmö, människor jag möter i Oslo, Bodø och inte minst av folk här i Træna. Medan resten av världen blir alltmer urbaniserad – idag bor mer än 50% av befolkningen i städer – väljer några att gå andra vägen. Att dra till skogs, eller som i mitt fall bli en ‘øyert’.

Detta tänkte jag på när jag var på konferens i Bodø förra veckan. Temat var bostedsattraktivitet och Marit O Nygaard från Telemarksforsking presenterade en analys gjord på Nordlands alla 44 kommuner. Här visades en attraktionsmodell med branschutveckling och tillflyttarstatistik. Ingen blev förvånad när staplarna över strukturella förhållanden visade en negativ utveckling i Træna (och flera andra av de små kommunerna i distriktet). Fiskeribranschen har minskat i omsättning, färre jobb finns i den sektorn och dåliga kommunikationer till omkringliggande kommuner gör att öar och glesbygd tappar andelar till storstadsregionerna. No big news. Fördomarna jag mött bekräftades i statistik: Det är svårt att bo i bygden. Lösningen från statligt håll är per dags dato centralisering. Att tillämpa effektivitetsprincipen som går ut på att samla fler invånare under en och samma kommunapparat. Distriktsnorge är som små sandkorn som sakteligen sköljs bort av de nötande vågorna. Mot Oslo S folket, alla ska vi den vägen vandra! Nedsjunken i tankar som statistiken gett satt jag i åhörarstolen på konferensen. Är jag knäpp som flyttar från Sveriges tredje största kommun till Norges tredje minsta?

MEN. Så kom det upp nya diagram. Och till allas förvåning placerades Træna nu överst i listan. Tillflyttar-statistik-topp! Procentuellt sett hade nettoinflyttningen till Træna, som minsta kommun i Nordland, faktiskt varit flera gånger så hög som till Bodö, den största kommunen. Detta trots de mest ogynnsamma strukturella förhållanden som nyss lagts fram. Attraktivitetsmodellen visar alltså att även andra parametrar än säkra jobb och goda kommunikationer lockar folk till distrikten. Jag sträckte på mig.

Statistiken är alltid tolkningsbar. Men det är fakta att vissa små platser runt om i det här landet går emot den globala urbaniseringstrenden. Analysen ger inga generella svar på vad som lockar människor till dessa platser. Den beskriver inte heller vem som lockas. Det ær en läxa varje kommun själv måste gøra. Och det tror jag man ska göra ordentligt.

På små orter tenderar fokus att vara hur man ska minska en avfolkning eller hindra att hörnstensbedrifter läggs ned. Klagande rop hörs om att ungdomen flyttar iväg och det är ofta någon annans fel att det blivit som det blivit. Det må vara kommunen eller fylket eller staten. Men vad händer om man istället för att lägga kraft på bromsmediciner mot en negativ utveckling ägnar energin åt att gasa med en annan pedal. Istället för att krampaktigt hålla fast vid fiskerifabrikerna så som det ’alltid varit’ utveckla nya verksamheter inom havbruk. Tang, tare, vindkraft, vågkraft. Tenk bara Træna. Från landets äldsta fiskevær, till landets coolaste festivalvær!

Och eftersom det tydligen inte bara är arbetsplatser som lockar folk till en plats bør man tänka på vilka invånare man vill ha. Lyckas man attrahera rätt folk, kommer dessa skapa arbetstillfællen. Idag är det många som växer upp med F-skattsedel i hand och inställningen att arbete varken är en rättighet eller skyldighet, men något man själv skapar på den plats man vill bo. Och var vill man bo? Att böna och be om att ungdomarna ska flytta ’hem’ bör ersättas med større fokus på den målgrupp som faktiskt vill hit. Storstadsbor och andra folk som vandrar in ( i Norge?) kanske nappar lättare än de som en gång lämnat hembyn. Jag skulle till exempel aldrig flytta tillbaka till min egen hemstad (Fucking) Åmål, hur många jobb det än fanns. Däremot flyttar jag gärna till Træna.

Det må vara långt till havs, men hær ær det næra mellan tanke och handling. Och det är attraktivt.
/Moa Björnson
moa.bjornson@trana.kommune.no
www.tenktraena.no

Lämna en kommentar

Filed under Norge

Colombia, trafik och trikåer

KROPPEN ERÖVRAR STADEN Publicerad 1 juni 2014 i tidskriften STAD. Läs hela artikeln här.Bild

I städer rör det sig konstant. I Medellín i Colombia där jag nyligen var för konferensen World Urban Forum, rörde det sig med väldig hastighet i alla olika led. Förutom att 25 000 tillresta konferensdeltagare irrade omkring i en mässhall finns det andra mobilitetsslag värda att nämna. Linbana till bergsplåterna, utomhusrulltrappor upp till de svårtillgängliga favelorna, metron som gick ovanför takåsarna och så de stora trafiklederna som fullkomligt översvämmades av bilar, lastbilar, bussar och gula taxibilar. Samtliga tutande som om alla slogs om att få bidra i en improvisationsorkester. Det gick ilande kårar längs ryggraden när jag såg cyklister som förgäves kämpade om plats i filerna. Och än mer nervöst var det när fotgängare trotsade trafiksepareringens fulländade plan och försökte ta sig över en gata (läs motorled) eller gick där det borde ha varit en trottoar.

Där, i trafikhelvetet, undrade jag var det finns plats för mig, en vardagslöpare med lite spring i benen. Var skulle jag få ta min dagliga springtur i lagom takt? Måste jag sätta på mig hjälm och löpa amok likt taxibilarna för att få rum att röra mig, eller skulle jag behöva hitta ett gym att avverka några artificiella löpbandskilometrar på? Den här staden verkar inte vara byggd för mig.

Hemma i Malmö kan jag dra på mig mina tights och ge mig ut i princip varsomhelst. Från jobbet springer jag en tur genom city och tar mig ut till park och strand. Jag kan välja mellan asfalt, grus och sand, springa längs gator eller gångstråk. På helgen spenderar jag halva dagen i svettig träningsdräkt och varvar gym med spring, vilket sen brukar övergå i kafé- häng, mat- och vininköp eller allmänt stadsstrosande. Min träningsmundering är på från morgon till kväll, och ingen verkar höja på ögonbrynen för det. Att springa har blivit en integrerad del i mitt, och många andra stadsbors, vardagsliv. Träning har blivit trend och livsstil.

 

Healthy cities

Så jag saknar hemma när jag sitter i taxibilen på morgonen osprungen på väg till konferensmässan. Efter nästan en vecka på stadsutvecklingsforumet där världens ledande tänkare har talat om städer byggda för människor och inte för bilar, där healthy cities och tillgänglighet är ord och begrepp som ekar självklart i väggarna, når min springsugenhet sin kulmen. På söndagen ska jag äntligen hinna ut en tur. Jag ställer klockan på halv sju och drar på mig mina tights och hoppas att det inte hunnit bli 30 grader ute ännu. Jag tänker att jag kan tråckla mig genom kvarteret och springa runt runt för att slippa de värsta trafikstråken. Har ju sett hur vi åkt på morgnarna och räknat ut att det åtminstone går att få ihop en trekilometerstur utan att behöva bråka på motorvägen.

När hotellägaren säger godmorgon i receptionen och ser att jag ska ut och springa rekommenderar han att jag ska ta el highway. Rimligt, tänker jag ironiskt och frågar om det inte är bättre att springa runt kvarteret. Min spanska är inte helt strålande men jag förstår att han säger att det är många som springer längs motorvägen på helgen. Jag känner mig skeptisk till att springa bland alla bilar, fattar att colombianerna har en helt annan vana och inställning till den massiva trafiken, men tänker att okej, jag kan ju i alla fall ta trappan upp till motorvägen och kika.

 

Löparens dröm

Men vad möts jag av? En dröm för en löpare! Denna tidiga morgon är fortfarande lite disig, jag gnuggar ögonen och samtidigt faller de missade spanska språkbitarna på plats. Det var detta hotellägaren pratade om. Varje söndag är motorvägen avstängd och den breda asfaltsbanan har öppnats för löpare, cyklister och helgmotionärer. En äldre kvinna med korta steg kämpar i uppförsbacke mitt i körfältet. Bredvid henne en cyklist med snabba glasögon och hörlurar. De ser att jag tvekar, och vinkar ut mig på gatan. Jag tar sällskap en bit med cyklisten som berättar att det för cirka fyra år sedan bestämdes att testa att stänga av gatan på söndagar. Jag kan fortsätta tjugofem kilometer längs denna väg, och om jag vill få ihop en längre sträcka så är också motorvägen nere vid floden avstängd. Han säger hejdå för sen blir det nedförsbacke och svårt att hålla jämna steg.

Ett lyckorus ilar genom kroppen. Inte bara av endorfinkicken av att äntligen få springa, eller av alla sköna joggare och trafikvakter som hejar glatt, utan också av att se att även den mest bilburna och trafiktäta staden i världen faktiskt fattar mänskliga beslut. Att cities for peoplehealthy cities och tillgänglighet inte bara är ord i styrdokument, utan att det faktiskt görs något. Och jag saknar inte längre hemma med de vida vyerna längs strandpromenaden eller elljusspåren i parken. En avstängd gata (eller kanske en öppnad gata – den är ju snarare öppen än stängd) räcker för att jag ska tro på framtiden för städer och känna hopp om att konferenser av detta slag nog inte bara genererar tomt prat utan faktiskt gör skillnad. Jag springer vidare i den breda asfaltsfilen vigd för mig och mina medlöpare och tänker på hur Malmö reagerat om Amiralsgatan, en av Malmös bredaste och längsta gator, stängts för bilister och öppnats för söndagsmotionärer. Själv hade jag slängt mig på tutan av glädjerus.

World Urban Forum är UN-Habitats internationella konferens om hållbara och rättvisa städer. I år hölls den i Medellín i Colombia den 5–11 april.

Moa Björnson
Jobbar med hållbar stadsutveckling och innovationer i miljonprogrammet i Malmö. Är också arrangör i Malmö Gerillalöpare som ordnar alternativa lopp i staden.

– See more at: http://www.movium.slu.se/tidskriften-stad?article=kroppen-erovrar-staden#sthash.122zn5oD.dpuf

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized