Category Archives: Uncategorized

Urbaniseringens möjligheter och utmaningar

 

Konferensen ”250 möjligheter” tar upp temat utmaningar och möjligheter för Sveriges 250 kommuner som krymper och blir av med sina unga invånare.

Bakgrunden till konferensens tema är att professor Charlotta Mellander skrev om ”De ungas flykt till staden” som berörde flyttmönster bland unga i åldern 18-30 år. Analysen visade att 250 av 290 kommuner förlorar sina unga över tid och de återvänder inte i tillräckligt hög grad för att mindre platser ska fortsätta att växa.

Till denna konferens blev Træna inbjuden som exempel på hur platser kan jobba med utveckling.

Min huvudfrågeställning var: Skall de icke-urbana platserna enbart bli exotiska inslag i den urbana geografin eller kan små samhällen i distriktet också vara förebilder för såväl storstads- som glesbygdsutveckling?

I sådana här sammanhang blir det lätt hänt att stad ställs mot land, att urbant och ruralt tävlar om att visa argument för att det ena är bättre än det andra. Den diskussionen, tycker jag ofta blir onyanserad och onödigt polariserande. Stora städer OCH levande bygder kan leva sida vid sida. Om folk har lust att bo där.

Jag fick i mitt inlägg möjlighet att nämna både Malmö, Fucking Åmål och Træna som såklart blev konferensens exotiska ”internationella exempel”. Platser där processer för nytänkning och förändring skett. Platser och processer som lärt mig en massa. Som har olika förutsättningar, olika potentialer och olika storlekar. I denna ganska olika geografi är det  ändå samma mekanismer som leder till att arbete framåt blir engagerande (och förhoppningsvis lyckosamt): Att det finns något att kämpa för, att de flesta vill framåt och att man tillåts pröva, göra, reflektera och lära under vägen, i en inkluderande och mångfaldig miljö. Ja, det sista tror jag är allra viktigast – att blanda nya, gamla, unga, seniorer och juniorer, branscher, bakgrunder och kompetenser, praktiker och forskare, kritiker och obotliga optimister, fiskare och hipsters, ursprungsinvånare, tillflyttare och temporära besökare.

Efter konferensen tänkte jag på de samtal jag haft. Runt omkring mig hör jag människor och platser som vill något, som gör något och som fokuserar på det som driver dem framåt. Jag ser (och hör) också dem som hellre – eller bara av automatik- fokuserar på vad som INTE görs, vem som inte vill, eller vad någon annan borde göra. Bägge sätt att snacka och tänka är självförstärkande spiraler. Små perspektivförskjutningar kan göra att man börjar tänka annorlunda, tala annorlunda och göra annorlunda.

De samtal som börjar med gnäll och slutar med gnäll ger dig ingenting mer än gnällpåfyll. Det gäller både urbanister och rurala klagokörer. De samtal som börjar med en idé och slutar med 10 nya, ger hopp, lust och nya möjligheter.

Alla platser har problem och alla har kvaliteter. Att rama in MÖJLIGHETERNA kan vi alla göra där vi står, oavsett om det är i en urban eller icke-urban mylla, i ett folkhav eller i havet, för en plats, en massa eller bara för oss själva.

Tackar arrangörerna bakom 250Möjligheter för att metropolen Træna fick vara en del av programmet!

Eftersom SVT var där och filmade kan man se föredragen på SVT Forum.

/ Moa Björnson
moa@urbanisten.se

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Folkhav vs. havfolk

Ofta ställs stad och land emot varandra. Är det ett motsatsförhållande hugget i sten? Som utvecklingschef i en liten ö-kommun i Nord-Norge, och som tidigare Malmöbo, får jag ofta frågan om skillnaderna mellan storstad och glesbygd. I senaste numret av Tidskriften STAD fick jag skriva några rader om detta. 

Artikeln publicerades 14 mars 2017. Ladda ned PDF här: STAD_Nr_16_Moa  eller läs längre ned.

STAD_Nr_16_Moa_Side_1STAD_Nr_16_Moa_Side_2STAD_Nr_16_Moa_Side_3STAD_Nr_16_Moa_Side_4

 

 

Inte sällan får vi höra att främlingsfientlighet, obildning och bakåtsträvan karaktäriserar landsbygden, medan staden andas akademi, företagsamhet och framtid. Den ”misslyckade” kategorin är männen som stannar hemma i landsorten, aldrig skaffar sig utbildning och förblir i sina snäva domäner. De ”lyckade” är kvinnorna, de som lämnar hembyn, utbildar sig, gör karriär och bor i staden, där de lever mer jämställt och väntar med att föda barn tills de är närmare 40.

Dessa typer av generaliseringar känner vi väl till. En tredje är den romantiserade bilden, av urbana folk som flyttar från spännande stadsliv för att välja det alternativa livet på landet.

 

Jag fick ett mail för ett tag sedan, från SVT som ville göra en programserie om ”personer som lyckats hitta en väg ut ur ekorrhjulet, som lyckats med det där att bryta sig loss.” Jag var tydligen en kandidat. Jag hade i någons ögon brutit mig loss. Från stadens ekorrhjul. Mailet fortsatte med en förmodan om att jag levde ett harmoniskt och stilla liv någonstans på landet.

Men hur olikt är det egentligen, livet på landet och det i staden?

 

Evigt motsatsförhållande

Jag har erfarenhet av både staden (storstaden i Sverige) och landet (landsbygden i Norge) och tänkte ta mig friheten att problematisera detta eviga motsatsförhållande som sätts upp.

 

För två år sedan flyttade jag från Malmö, Sveriges tredje största stad till Træna, Norges tredje minsta kommun. I Malmö jobbade jag med utveckling av miljonprogramsområden, det som ofta (och många gånger helt felaktigt) får symbolisera stadens baksidor: fattigdom, segregation, våld, osv. Man kan lika gärna illustrera stadens baksidor med de segregerade villaområdena, med ekonomisk ojämlikhet i överklassområdena och med ofrihet och bakåtsträvan i den elitistiska bostadsmarknaden, eller i den överdrivna omsorgen att placera sina barn i ”rätt” skola.

 

Och stadens skinande framsida gör sig egentligen lika vacker när den berättas från Rosengård, som från ett spegelblankt hav sett från Västra Hamnen. Staden är allt det där. Bakåtsträvan, framåtanda, företagsamhet, jämlikhet och ojämlikhet, innovation, mångfald, miljömedvetenhet och extrem okunskap. Precis som landet: miljömedvetenhet, hög och låg utbildningsnivå, framåtanda och företagsamhet, jämlikhet och ojämlikhet.

Men visst finns det skillnader.

 

När jag jobbade på café en sommar när jag var 15, i Åmål, kom det en dag en Stockholmare som frågade om vi hade cappuccino. Det hade vi, och det tyckte hon var ”så gulligt” att vi hade här ute på landet. Kanske skulle jag åka till Stockholm i dag och berömma första bästa kaffebar för att de har bryggkaffe, eller drip coffee som det har bytt namn till. Gulligt. Men man får passa sig, gullighet och förundran är i värsta fall bara en positiv omskrivning av förakt. Förakt förekommer i massa nyanser och i alla läger. Att stadsbor ringer ner miljöförvaltningarna med tillståndsförfrågningar om att få ha höns, fnyser lantisarna åt. Och att landsorten bygger torg och öppnar kaffebar tycker någon är sött. Men att vi importerar de bästa funktionerna och värdena från varandras domäner är väl egentligen ett tecken på att vi uppskattar bägge delar. Eller att vi vill ha exakt samma sak vart vi oss i världen än vänder.

 

Urbaniseringen sker överallt, och hur duktig Po Tidholm än är på att skriva intelligenta och tankeväckande texter om glesbygden vänder man inte den globala demografiska utvecklingen så lätt. Fler och fler megastäder växer fram. Reflexmässigt läser vi in att det måste vara på bekostnad av landet. Men måste den enes bröd betyda den andres död? Är det inte möjligt att staden växer OCH landet lever? Jo, i alla fall teoretiskt med tanke på att befolkningstalet ökar. Frågan är vad människor har lust med, var man vill bo, och om systemen stödjer det.

 

Nu bor jag på Træna som är en ö-kommun med knappt 500 invånare, långt ute till havs. När jag sitter här ute i havet – bland havfolket som vi kallas här – i den Nordnorska skärgården, och tar del av den svenska landsbygds- och urbaniseringsdebatten från sidolinjen, så kan jag inte låta bli att vara lite stolt över mitt nya land.

 

Här har vi ett pärlband av kustsamhällen, pyttesmå, men väl så levande. Många av dem i alla fall. Det långsmala Norge har inte gått samma centraliseringsväg som Sverige. Kommunerna är fler och mindre, demokratin närmare folket. Engagerade människor kan påverka på plats. Hela ö-befolkningen ryms i gympahallen. Vi är alla med i en och samma Facebookgrupp. Vi har på ett sätt redan Uber, alla samåker med varandra. Toolpool funkar eftersom dörrarna står öppna och man vet vem som har vad. Cirkulär ekonomi är inget som diskuteras, däremot sker det.

 

Strukturellt har man i Norge också haft en aktiv fördelningspolitik med exempelvis differentierad skatt i olika områden. Det finns en mer utbredd vilja att landet skal vara bebott, i alla delar. Kanske tack vare att detta spritt befolkade och topografiskt krångliga land har en massa råvarutillgångar som kräver att det finns folk som kan ta hand om dem.

Fisket tillexempel, det hade inte fungerat lika bra om det inte fanns en infrastruktur med samhällen längs den 100 000 km långa kusten. Och det är hög status, och lönsamt, att vara fiskare igen. 2016 noterades för första gången på 14 år att antalet självständiga yrkesfiskare ökat.

Kultur och turism är andra exempel. Varje år är vi på Træna med om en super-urbanisering. Vi växer dramatiskt och tiodubblar befolkningen under en intensiv festivalvecka. Man kan se det som en visualisering av det som sker i megastäderna, bara i mindre skala. Vi upplever kapacitetsbrist, låser våra dörrar för första gången på många månader, och möter journalister och kändisar på gatan. I Norge sker spännande kulturarrangemang med internationell spännvidd också på de minsta platserna.

Som svensk är det lätt att vifta bort Norges framgång med att ”de har oljan”. Men det argumentet, liksom själva råstoffet, kommer inte att kunna användas i all framtid. Och därför är det mer intressant att se på vilka instrument det finns för utveckling – av havsnäringen, fiskeriet, turismen, kulturnäringen och lokalsamhällena, hur små platser kan vara rollmodeller för hur goda samhällen skapas, och utvecklas.

För även om det är många småsamhällen i Utkantsnorge som kämpar för överlevnad och mot avfolkning så är det också en rad små platser som utvecklas och mår gott. Där folk dricker bryggkaffe på den lokala kaffebaren, har möten i odlingslaget, startar företag, driver internationella projekt, går på världspremiärer på bygdebiografen, hämtar barnen från klättring och basket, gymmar, går på yoga, bakar surdegsbröd har hönor, brygger öl och instagrammar.

Och mitt i allt längtar vi, havfolket efter att åka till staden och bara slappna av i det harmoniska folkhavet.

För att så svara på frågan: Jag upplever inte själv att livet på landet är så väldigt mycket annorlunda än det i staden. Skillnaderna är nog större inom populationen i staden och inom den i landsbygden, än mellan dem. Våra önskningar, drömmar, värderingar, utbildningsnivåer och kaffepreferenser ändras inte för att vi byter plats. Men berikas med miljöombyten.

 

/Moa Björnson
moa@urbanisten.se
Mer om Træna: www.tenktraena.no

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Colombia, trafik och trikåer

KROPPEN ERÖVRAR STADEN Publicerad 1 juni 2014 i tidskriften STAD. Läs hela artikeln här.Bild

I städer rör det sig konstant. I Medellín i Colombia där jag nyligen var för konferensen World Urban Forum, rörde det sig med väldig hastighet i alla olika led. Förutom att 25 000 tillresta konferensdeltagare irrade omkring i en mässhall finns det andra mobilitetsslag värda att nämna. Linbana till bergsplåterna, utomhusrulltrappor upp till de svårtillgängliga favelorna, metron som gick ovanför takåsarna och så de stora trafiklederna som fullkomligt översvämmades av bilar, lastbilar, bussar och gula taxibilar. Samtliga tutande som om alla slogs om att få bidra i en improvisationsorkester. Det gick ilande kårar längs ryggraden när jag såg cyklister som förgäves kämpade om plats i filerna. Och än mer nervöst var det när fotgängare trotsade trafiksepareringens fulländade plan och försökte ta sig över en gata (läs motorled) eller gick där det borde ha varit en trottoar.

Där, i trafikhelvetet, undrade jag var det finns plats för mig, en vardagslöpare med lite spring i benen. Var skulle jag få ta min dagliga springtur i lagom takt? Måste jag sätta på mig hjälm och löpa amok likt taxibilarna för att få rum att röra mig, eller skulle jag behöva hitta ett gym att avverka några artificiella löpbandskilometrar på? Den här staden verkar inte vara byggd för mig.

Hemma i Malmö kan jag dra på mig mina tights och ge mig ut i princip varsomhelst. Från jobbet springer jag en tur genom city och tar mig ut till park och strand. Jag kan välja mellan asfalt, grus och sand, springa längs gator eller gångstråk. På helgen spenderar jag halva dagen i svettig träningsdräkt och varvar gym med spring, vilket sen brukar övergå i kafé- häng, mat- och vininköp eller allmänt stadsstrosande. Min träningsmundering är på från morgon till kväll, och ingen verkar höja på ögonbrynen för det. Att springa har blivit en integrerad del i mitt, och många andra stadsbors, vardagsliv. Träning har blivit trend och livsstil.

 

Healthy cities

Så jag saknar hemma när jag sitter i taxibilen på morgonen osprungen på väg till konferensmässan. Efter nästan en vecka på stadsutvecklingsforumet där världens ledande tänkare har talat om städer byggda för människor och inte för bilar, där healthy cities och tillgänglighet är ord och begrepp som ekar självklart i väggarna, når min springsugenhet sin kulmen. På söndagen ska jag äntligen hinna ut en tur. Jag ställer klockan på halv sju och drar på mig mina tights och hoppas att det inte hunnit bli 30 grader ute ännu. Jag tänker att jag kan tråckla mig genom kvarteret och springa runt runt för att slippa de värsta trafikstråken. Har ju sett hur vi åkt på morgnarna och räknat ut att det åtminstone går att få ihop en trekilometerstur utan att behöva bråka på motorvägen.

När hotellägaren säger godmorgon i receptionen och ser att jag ska ut och springa rekommenderar han att jag ska ta el highway. Rimligt, tänker jag ironiskt och frågar om det inte är bättre att springa runt kvarteret. Min spanska är inte helt strålande men jag förstår att han säger att det är många som springer längs motorvägen på helgen. Jag känner mig skeptisk till att springa bland alla bilar, fattar att colombianerna har en helt annan vana och inställning till den massiva trafiken, men tänker att okej, jag kan ju i alla fall ta trappan upp till motorvägen och kika.

 

Löparens dröm

Men vad möts jag av? En dröm för en löpare! Denna tidiga morgon är fortfarande lite disig, jag gnuggar ögonen och samtidigt faller de missade spanska språkbitarna på plats. Det var detta hotellägaren pratade om. Varje söndag är motorvägen avstängd och den breda asfaltsbanan har öppnats för löpare, cyklister och helgmotionärer. En äldre kvinna med korta steg kämpar i uppförsbacke mitt i körfältet. Bredvid henne en cyklist med snabba glasögon och hörlurar. De ser att jag tvekar, och vinkar ut mig på gatan. Jag tar sällskap en bit med cyklisten som berättar att det för cirka fyra år sedan bestämdes att testa att stänga av gatan på söndagar. Jag kan fortsätta tjugofem kilometer längs denna väg, och om jag vill få ihop en längre sträcka så är också motorvägen nere vid floden avstängd. Han säger hejdå för sen blir det nedförsbacke och svårt att hålla jämna steg.

Ett lyckorus ilar genom kroppen. Inte bara av endorfinkicken av att äntligen få springa, eller av alla sköna joggare och trafikvakter som hejar glatt, utan också av att se att även den mest bilburna och trafiktäta staden i världen faktiskt fattar mänskliga beslut. Att cities for peoplehealthy cities och tillgänglighet inte bara är ord i styrdokument, utan att det faktiskt görs något. Och jag saknar inte längre hemma med de vida vyerna längs strandpromenaden eller elljusspåren i parken. En avstängd gata (eller kanske en öppnad gata – den är ju snarare öppen än stängd) räcker för att jag ska tro på framtiden för städer och känna hopp om att konferenser av detta slag nog inte bara genererar tomt prat utan faktiskt gör skillnad. Jag springer vidare i den breda asfaltsfilen vigd för mig och mina medlöpare och tänker på hur Malmö reagerat om Amiralsgatan, en av Malmös bredaste och längsta gator, stängts för bilister och öppnats för söndagsmotionärer. Själv hade jag slängt mig på tutan av glädjerus.

World Urban Forum är UN-Habitats internationella konferens om hållbara och rättvisa städer. I år hölls den i Medellín i Colombia den 5–11 april.

Moa Björnson
Jobbar med hållbar stadsutveckling och innovationer i miljonprogrammet i Malmö. Är också arrangör i Malmö Gerillalöpare som ordnar alternativa lopp i staden.

– See more at: http://www.movium.slu.se/tidskriften-stad?article=kroppen-erovrar-staden#sthash.122zn5oD.dpuf

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

“Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille“

 

image_db

Detta Zlatancitat pryder med stora bokstäver den gång- och cykeltunnel som markerar den västra entrén till stadsdelen Rosengård i Malmö och som jag passerar nästan dagligen. Man kan diskutera om citatets placering har en förstärkande positiv effekt och är identitetsskapande för området, eller om det snarare förstärker bilden på ett negativt sätt – Rosengård som något särskiljt från övriga staden. Förutom det diskutabla i att märka ut att du nu äntrar Rosengård, har citatet en annan inneboende problematik. Att Rosengård allt för ofta kommit att handla om killar.

 

Det är kanske inte är så konstigt att just killar hamnar i fokus. Zlatan har blivit ett levande nationellt bevis på att ungdomar som växer upp i miljonprogram kan ta sig ‘någonannanstans’, och överallt sägs knattefotbollsspelare drömma om att göra samma resa som han. (Läs tex Sydsvenskan 2012-11-28.) Pojkarnas anmärkningsvärda skolresultats-tapp gentemot flickornas belyses kontinuerligt. Och gång på gång rapporterar media om (kill)gängen som skapar oreda och otrygghet. I ett problemlösningssamhälle som Sverige fokuserar man på att åtgärda killarnas ”problem”, och tillsätter medel efter medel för dito. Men vad händer med dem som inte är de uppenbara ”problemskaparna”? Hur byggs och förhåller sig våra städer till de som inte tar så mycket plats eller aktivt rum i anspråk? Vad handlar stadsbyggnad om i förhållande till tjejer?

Ett exempel kan vara offentliga utomhusplatser för fysisk aktivitet. Kommuners satsningar på spontanidrottsplatser och multisportplaner de senaste åren har kommit att få en väldigt skev användning. 80 % av dem som använder planerna är killar, endast 20 % är tjejer. Detta presenteras i undersökningen Spontanidrott för vilka av Ulf Blomdahl, Stockholms Universitet och Stockholms stad. Siffrorna ser likadana ut i hela Sverige. Blomdahl ställer sig frågan hur det kommer sig att satsningarna på spontanidrott gjorts utan några analyser om vilka som troligtvis kommer att nås av dem. Han resonerar kring åtgärdshierarkier, och att incitament som t ex att aktivera ungdomar (läs killar, och lägg till ‘i socialt utsatta områden’) att hålla sig borta från skadegörelse och grövre brottslighet ofta får företräde framför ambitionerna om en mer jämlik folkhälsa och det att skapa jämställda miljöer och uppväxtvillkor.

För mig är undersökningen extra intressant. Jag arbetar i ett pågående stadsutvecklingsprogram i Rosengård i Malmö. Ett av delprojekten har varit att bygga en aktivitetsyta för ungdomar. En utomhusplats som skall kunna erbjuda fysisk aktivitet och socialt umgänge. Det som varit intressant med arbetet är att vi i ett tidigt skede bestämde oss för att fokusera på att skapa en plats för målgruppen tjejer 16-24. Detta efter att vi som planerare initialt (och i slentrian) skissat en aktivitetsyta fylld av förutsägbara aktiviteter såsom skate, klättring, grafitti och multisport. En typisk plats som skulle ha gynnat de redan fysiskt aktiva killarna. För att inte återigen planera för de som redan tar och får mycket plats i den offentliga miljön, valde vi att pausa skissandet och istället ha en annan målgrupp i sikte. Vi involverade unga tjejer i projektet och gav dem bland annat som sommaranställning att jobba med platsens gestaltning. Därefter har tjejerna fortsatt ta sig an ytan på frivillig basis. Nu är platsen designad och byggklar, efter deras involvering har det blivit aktiviteter för dans, kultur och scen, snarare än en multisportplats med bollsport och skate.

Egentligen är varken platsen eller processen bakom särskilt uppseendeväckande. Ett involverande angreppssätt borde inte vara en ovanlighet i dagens delaktighetsorienterade stadsbyggnadsprocess. Ändå har vi som arbetat med projektet otaliga gånger fått förfrågningar om studiebesök, presentationer, intervjuer och som här – skriva om processen. (tex här, här och här). Det säger något om hur få exempel det måste finnas på fysisk planering med genus och verklig delaktighet som utgångspunkt.

Men med tanke på den problematik som presenterats i ovan nämnda studie borde det väl nu poppa upp flertalet projekt (och anslag) för jämställd planering av allmänna platser? Något säger mig dock att jämställdhet även fortsättningsvis kommer att vara en fråga som sätts åt sidan, till förmån för andra mer akuta, eller aktuella ”problem”. Målet att flickor ska idrotta/motionera i samma utsträckning som pojkar har funnits i kommunala målsättningar sedan minst 30 år tillbaka. Jämställdhet känns inte som ett särskilt nytt eller innovativt angreppssätt. Ändå har vi inte kommit längre än till 80/20-statistiken, och till ett fåtal projekt som lyfts fram gång på gång. Det är inte målsättningarna vi saknar, utan metoder och goda exempel att göra mainstream av.

Fler metoder för genusmedveten stadsplanering behövs, och särskilda satsningar för jämställdhet måste övergå i ett allmänt och integrerat tänkande och agerande för jämställd planering. Det får inte stanna vid enstaka aktivitetsytor i Rosengård, utan måste bli en självklar aspekt i processen att bygga offentliga platser, skapa rum och göra städer.

/Moa Björnson

Texten skrevs för ARKUS och finns i orginal härhttp://www.arkus.se/manadens-tanke/man-kan-ta-en-kille-fran-rosengard-men-man-kan-inte-ta-rosengard-fran-en-kille/

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Törnrosen tower i tidskriften arkitektur

I nya numret av tidskriften arkitektur bidrog jag med en text om arkitekttävlingen TörnrosenTower. Köp papperstidningen genom www.arkitektur.se eller läs artikeln här nedan.

”Med Turning torso som tvistad anfader sträcker sig fler byggnationsplaner mot himlen i Malmö. Som i den inbjudna arkitekttävlingen där fyra arkitektlag tävlar om det nya bostadstornet Törnrosen Tower och dess omgivningar. Tornet kan komma att bli östra Malmös ”nya landmärke”.  För när man pratar landmärken tycks det fortfarande vara så att höjden är den som räknas. Det är det som sticker upp från ytan som syns och bedöms. Också när det, som i det här fallet, är det urbana livet på markplan som eftersträvas.

Tävlingen arrangeras av Malmös kommunala bostadsbolag (MKB) som äger en stor andel av hyresbeståndet i Rosengård, och även i övriga Malmö. Programmet tar ett helhetsgrepp om östra Malmö. Det handlar om att utveckla målpunkter, främja det urbana livet och gynna rörelser genom olika delar av staden. Genom sin placering längs gång- och cykelstråket som kopplar samman Rosengård med yttre Malmödelar och med innerstaden förväntas insatserna leda till en verklig förändring och vitalisering av
Rosengård. Med all rätt.

Men varför ett torn?

Förändringen av miljonprogrammet är en av samtidens stora utmaningar. Tävlingen om Törnrosen tower är ett intressant, men inte invändningsfritt, sätt att närma sig utmaningen. Ord och ideal som omfamnas här är till exempel tanken om den sammanlänkade, täta och hållbara staden. En stad där blandningar gynnas och där mångfunktion och hybridkultur är begrepp som successivt får fysisk form.

Kärnan i tävlingen är själva tornet och dess bas, i vilket offentliga institutioner såväl som kommersiella lokaler, bostäder och publika ytor kan rymmas. Det poängteras att toppvåningen skall kunna användas av alla – vilket kan ses som en kommentar till Turning torsos kritiserade slutenhet. Variation, kantzoner,
hållbarhet och mänsklig skala är principer som lyfts fram som hörnstenar i programmet.

Det märks att MKB på ett seriöst sätt vill bidra till en helhetsmässig stadsutveckling där det handlar om att hitta lösningar längs en hel sträcka, i ett helt område, i en hel stad. Just därför kan jag tycka att det är konstigt att denna helhetslösning prompt skall gestaltas med hjälp av en 20-25 våningar hög huskropp.

Måste landmärken alltid vara vertikala blickfångare? Det dagliga arbetet hittills har visat vikten av att utgå från med delaktighet och småskaliga platsförbättringar, med stadsodling och lokalt engagemang för att
eftersträva idéerna som de tidstypiska stadsplaneringsorden ger uttryck för.

Flera av förslagen ger prov på en distanserad arkitektur, som fastnar i symbolik och ytskikt. I något av bidragen är det sammanhållande konceptet en ny markbeläggning gestaltad som ett lapptäcke av
arabiska mattor. Det vittnar om ett lätt ignorant förhållningssätt till stadsdelen. Måste allt som placeras i kulturellt blandade kvarter likt Rosengård ramas in av orientaliska mönster och vattenpipeestetik?

Ett annat förslag vill råda bot på den öppna bebyggelsestrukturen. Med argumentet att skapa kvartersstad föreslås en förtätning genom ett femtontal 10-12 våningshus. Som om den omänskliga skalan skulle lösas upp av ännu flera höghus.

Ett av förslagen, Culture Casbah, är spännande på riktigt. Det presenterar en utvecklingsidé där stråket delas in i fler rumsligheter och där en förtätning kan ske över tid – med varierad skala, material och nivåer, och med en stor inblandning av växtlighet, även på höjden. Till och med tornet ser mänskligt ut i detta bidrag.

Ett utvecklingsprojekt i den här delen av Malmö både behövs och har potential att göra verklig skillnad på plats. Oavsett antal våningar.”

/Moa Björnson

1 kommentar

Filed under Uncategorized

High Line Park får bror under jord?!

High Line Park i New York är inspirerande på många sätt. En park som är resultatet av ett medborgarinitiativ, några eldsjälars envishet och stadens goda vilja. High Line var en gammal metrolinje som gick ovan jord som för några år sedan gjordes om till en grönskande park, några meter upp i NYC tätaste kvarter.

NU kommer uppföljningen! Ett initiativ från en arkitektbyrå som vill pröva idén om att göra en lika grönskande park, men denna gång UNDER jord. Tanken är att använda en av stadens metrostationer. Genom ny teknik leder man ner solljuset underground och fotosyntesen skall fås att funka. Initiativtagarna samlar just nu in folk som kan backa upp deras idé. Vi får se om NYC har lika god parkvilja denna gång!

Kolla in hemsidan om Lowline, där finns en liten film.

/moa@urbanisten.se

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ett skepp kommer lastat….

Idag besökte jag det nya landmärket utanför Landskrona. Helt inofficiellt sådant och totalt ‘caused by nature’. Det är alltså en torrdocka/flytbrygga/pråm från i vintras som under en av stormarna bröt sig loss från Landskrona hamn och flöt iväg på öppet hav. Tillslut fastnade den söder om staden och ligger nu uppfluten på en åker – (fullt synligt från motorvägen, titta nästa gång du kör E6an norrut från Malmö).  Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det. Man vet nämligen inte alls vad man nu ska göra med den gigantiskt tunga konstruktionen. Vad som hänt på platsen är att man börjat gjuta en bassäng runt själva pråmen. Tanken är nog att fylla den tillfälliga bassängen med vatten för att kunna slussa ut pråmen i havet igen.

Det som är allra mest intressant i detta spektakel är att platsen blivit en intressant utflyktsort. Det var inte bara jag som denna söndag parkerade bilen några hundra meter bort och gick längs den privata vägen för att få en ordentlig titt på den malplacerade stålkolossen. Det var sju (!) andra bilar där, och tillochmed en rullstolsburen person hade fått eskort till platsen denna söndag eftermiddag. Medan febrilt, om än stillsamt, arbete nu verkar pågå för  att få flyttat problemet fick jag en annan tanke. Varför inte låta den vara kvar? Den lockar ju uppenbarligen redan turister. Borde inte vara mer märkvärdigt än att sätta upp en kassa, ett kafé och en giftshop. Varför tacka nej till ett skepp som kommer lastat?

/moa@urbanisten.se

2 kommentarer

Filed under Uncategorized