Jag bor på Træna, en liten ö ute i det norska havet. Här lever 500 människor och vi har det för det mesta bra. Man litar på varandra, hjälps åt, går in utan att knacka på, ställer bilar med nyckel i så att andra kan köra. Barnen springer mellan husen och de vuxna turas om att hålla koll. Om det kommer nya folk med båt till kajen är man nyfiken och bjuder in. Tryggare plats får man leta efter. Det finns naturligtvis undantag, några sitter med starka känslor, rädslor för förändring, för omvärlden, eller den stora världen som kommer närmare. Ja den flyttas ju inte precis geografiskt närmare. Vi är fortfarande där vi är, 33 nautiska mil bort. Men alla följer med i medierna. Paris känns nära, flyktingkatastrofen likaså, svensk skolattack är nära, Utøya glömmer vi aldrig. I allt det som sker kan jag inte låta bli att tänka på att det medlidande som visas när sådana här saker inträffar är vår äkta och automatiska inställning till omvärlden. En vill hjälpa till. Ryggradsreflexen finns där av en anledning. Vi vill hjälpa flocken.
Det som skedde i Paris i natt, det följer vi med förskräckelse. Våra hjärtan blöder och våra fingrar skriver; prayforparis, JeSuisParis, franska flaggor, symboler, eiffeltorn i statuslinjen. Vi känner igen oss, tänk om det varit jag där på konsert, på fotbollsmatch, på café? Det mer än svider. Det är förjävligt. Det finns inte ord.
Jag vill bara nämna de ord som inte heller finns för det ‘Paris’ som pågår i andra delar av världen, dagligen. I flera år. Syrien. Där sitter också folk på café och blir brutalt mördade, massakrerade. De spelar fotboll, dricker kaffe, går på konsert. De är som oss. Och dör. I massvis. Men på något sätt verkar det som att Syrien inte känns riktigt lika nära. Eller Turkiet, eller Libanon eller Irak. Kanske räcker inte ryggradsreflexens omsorg ända dit? Är det för många nautiska mil bort? Är dem inte vår flock? Det som sker i Paris är exakt det som oskyldiga människor flyr från i världen. De vill inte ha religiösa maktfullkomliga våldsmän som ledare av sina stater. Därför drar dem. Jag utgår från att du inte heller vill ha odemokratiska maktfullkomliga våldsmän som ledare. Din ryggrad skulle göra precis detsamma. Fly. Och min ryggrad skulle hälsa dig välkommen på kajen.
Vi har massor av utmaningar här i Norge och i Nordland, i Helgeland och på Træna. Men ibland sker ting i världen eller i vardagen som får oss att stanna upp, reflektera och skaffa oss perspektiv. Lägga våra vardagliga bekymmer till sidan. Om simbassänger som krånglar, gatubelysning som borde ordnas, eller om flygplatser man inte kan komma överens om var de ska ligga. Ett ypperligt tillfälle att tänka på vad som är viktigt på riktigt. Just nu är handlar det om att se möjligheten i de människor som kommer till vårt land, till vår region eller til vår kommun. Inte låta rädslorna eller vardagsproblematikens kortsiktiga horisont sätta upp onödiga hinder. Jag är övertygad om att Norge, Nordland, Helgeland och Træna i det långa loppet mår väldigt bra av nytt folk. Det är en investering med win-win effekt.[1] Dessutom mår vi bra av att behöva samarbeta i hela regionen och på kreativa sätt lösa problem tillsammans. En kompetensutveckling och investering alltså. Annars riskerar vi att tappa topplaceringen som världens bästa land.
Precis så välkomnad som jag blev til Træna när jag vandrade in i landet för knappt ett år sedan, hoppas jag att våra nya invånare skal bli. Vi har plats til många som kan elske dette landet.
/moabjornson
Läs till exempel:
[1] Sverige tjänar feks i snitt 65 miljarder per år på invandringen. http://www.dn.se/ekonomi/invandringens-vinst-900-miljarder/
Och här rankas världens bästa länder utifrån lycka, rikedom och hälsa. http://www.businessinsider.com/legatum-institute-prosperity-index-top-countries-2015-10?r=UK&IR=T
Urbanisten 