KROPPEN ERÖVRAR STADEN Publicerad 1 juni 2014 i tidskriften STAD. Läs hela artikeln här.
I städer rör det sig konstant. I Medellín i Colombia där jag nyligen var för konferensen World Urban Forum, rörde det sig med väldig hastighet i alla olika led. Förutom att 25 000 tillresta konferensdeltagare irrade omkring i en mässhall finns det andra mobilitetsslag värda att nämna. Linbana till bergsplåterna, utomhusrulltrappor upp till de svårtillgängliga favelorna, metron som gick ovanför takåsarna och så de stora trafiklederna som fullkomligt översvämmades av bilar, lastbilar, bussar och gula taxibilar. Samtliga tutande som om alla slogs om att få bidra i en improvisationsorkester. Det gick ilande kårar längs ryggraden när jag såg cyklister som förgäves kämpade om plats i filerna. Och än mer nervöst var det när fotgängare trotsade trafiksepareringens fulländade plan och försökte ta sig över en gata (läs motorled) eller gick där det borde ha varit en trottoar.
Där, i trafikhelvetet, undrade jag var det finns plats för mig, en vardagslöpare med lite spring i benen. Var skulle jag få ta min dagliga springtur i lagom takt? Måste jag sätta på mig hjälm och löpa amok likt taxibilarna för att få rum att röra mig, eller skulle jag behöva hitta ett gym att avverka några artificiella löpbandskilometrar på? Den här staden verkar inte vara byggd för mig.
Hemma i Malmö kan jag dra på mig mina tights och ge mig ut i princip varsomhelst. Från jobbet springer jag en tur genom city och tar mig ut till park och strand. Jag kan välja mellan asfalt, grus och sand, springa längs gator eller gångstråk. På helgen spenderar jag halva dagen i svettig träningsdräkt och varvar gym med spring, vilket sen brukar övergå i kafé- häng, mat- och vininköp eller allmänt stadsstrosande. Min träningsmundering är på från morgon till kväll, och ingen verkar höja på ögonbrynen för det. Att springa har blivit en integrerad del i mitt, och många andra stadsbors, vardagsliv. Träning har blivit trend och livsstil.
Healthy cities
Så jag saknar hemma när jag sitter i taxibilen på morgonen osprungen på väg till konferensmässan. Efter nästan en vecka på stadsutvecklingsforumet där världens ledande tänkare har talat om städer byggda för människor och inte för bilar, där healthy cities och tillgänglighet är ord och begrepp som ekar självklart i väggarna, når min springsugenhet sin kulmen. På söndagen ska jag äntligen hinna ut en tur. Jag ställer klockan på halv sju och drar på mig mina tights och hoppas att det inte hunnit bli 30 grader ute ännu. Jag tänker att jag kan tråckla mig genom kvarteret och springa runt runt för att slippa de värsta trafikstråken. Har ju sett hur vi åkt på morgnarna och räknat ut att det åtminstone går att få ihop en trekilometerstur utan att behöva bråka på motorvägen.
När hotellägaren säger godmorgon i receptionen och ser att jag ska ut och springa rekommenderar han att jag ska ta el highway. Rimligt, tänker jag ironiskt och frågar om det inte är bättre att springa runt kvarteret. Min spanska är inte helt strålande men jag förstår att han säger att det är många som springer längs motorvägen på helgen. Jag känner mig skeptisk till att springa bland alla bilar, fattar att colombianerna har en helt annan vana och inställning till den massiva trafiken, men tänker att okej, jag kan ju i alla fall ta trappan upp till motorvägen och kika.
Löparens dröm
Men vad möts jag av? En dröm för en löpare! Denna tidiga morgon är fortfarande lite disig, jag gnuggar ögonen och samtidigt faller de missade spanska språkbitarna på plats. Det var detta hotellägaren pratade om. Varje söndag är motorvägen avstängd och den breda asfaltsbanan har öppnats för löpare, cyklister och helgmotionärer. En äldre kvinna med korta steg kämpar i uppförsbacke mitt i körfältet. Bredvid henne en cyklist med snabba glasögon och hörlurar. De ser att jag tvekar, och vinkar ut mig på gatan. Jag tar sällskap en bit med cyklisten som berättar att det för cirka fyra år sedan bestämdes att testa att stänga av gatan på söndagar. Jag kan fortsätta tjugofem kilometer längs denna väg, och om jag vill få ihop en längre sträcka så är också motorvägen nere vid floden avstängd. Han säger hejdå för sen blir det nedförsbacke och svårt att hålla jämna steg.
Ett lyckorus ilar genom kroppen. Inte bara av endorfinkicken av att äntligen få springa, eller av alla sköna joggare och trafikvakter som hejar glatt, utan också av att se att även den mest bilburna och trafiktäta staden i världen faktiskt fattar mänskliga beslut. Att cities for people, healthy cities och tillgänglighet inte bara är ord i styrdokument, utan att det faktiskt görs något. Och jag saknar inte längre hemma med de vida vyerna längs strandpromenaden eller elljusspåren i parken. En avstängd gata (eller kanske en öppnad gata – den är ju snarare öppen än stängd) räcker för att jag ska tro på framtiden för städer och känna hopp om att konferenser av detta slag nog inte bara genererar tomt prat utan faktiskt gör skillnad. Jag springer vidare i den breda asfaltsfilen vigd för mig och mina medlöpare och tänker på hur Malmö reagerat om Amiralsgatan, en av Malmös bredaste och längsta gator, stängts för bilister och öppnats för söndagsmotionärer. Själv hade jag slängt mig på tutan av glädjerus.
World Urban Forum är UN-Habitats internationella konferens om hållbara och rättvisa städer. I år hölls den i Medellín i Colombia den 5–11 april.
Moa Björnson
Jobbar med hållbar stadsutveckling och innovationer i miljonprogrammet i Malmö. Är också arrangör i Malmö Gerillalöpare som ordnar alternativa lopp i staden.
– See more at: http://www.movium.slu.se/tidskriften-stad?article=kroppen-erovrar-staden#sthash.122zn5oD.dpuf
Urbanisten 