Veckans stad/land: San Marino

För ett tag sedan besökte jag San Marino, det lilla landet som ligger inbakat i Italien. San Marino är speciellt och värt att uppmärksamma av flera anledningar.

Först och främst är San Marino intressant på grund av sin storlek. 30 000 människor i landet, inte större än en svensk småstad alltså, och ett av världens minsta länder. Också ett av de äldsta. Landet och staden San Marino är som en liten medeltida saga. Småskalig och greppbar. Högt beläget med borgar och murar, utkikspunkter över vinodlingsdistrikten, och ja, man kan i princip se hela landets start och slut. Detta som en kontrast till de oöverblickbara megastäderna som svämmar över. Av människor såväl som av hus, sopor och fordon. San Marino är ett dockhus i relation till detta.

Styrelseskicket och organisationen av staden/landet är det som fascinerar mig mest. Bortsett från att man numera har demokratiska val med allt vad det innebär, så har inte styrelseskicket förändras nämnvärt sedan medeltiden. Regering och parlament väljs på fem år. So far, inga konstigheter. MEN. Det som utmärker staten är att man har två presidenter. Och att dessa två väljs om var sjätte månad. Man får inte inneha posten flera gånger, vilket innebär att presidentskapet blir ett slags rullande schema. En engångsföreteelse, ett once in a life time – uppdrag. (Tänk att växa upp i ett land där sannolikheten att du en gång skulle vara president är 1 på 100 – att jämföra med Sverige där det är 1 på 500 000, eller som i USA 1 på 100 miljoner)

Jag hade möjligheten att få träffa en av presidenternas närmsta män när jag besökte staden. Vi pratade om deltagardemokrati och om det var lätt att engagera människorna i San Marinos utveckling, eftersom alla lär känna alla. Han berättade då att presidenterna varje vecka har öppen mottagning. Det ringlas upp en kö utanför stadshuset och presidentparet har en slags speed-dating med medborgarna. En typ av analogt medborgarförslagssystem. Ganska sympatiskt och rätt coolt faktiskt. De boende kommer enligt uppgift, med alla möjliga typer av frågor, förslag och klaganden. En del kan besvaras direkt, andra leder till nya motioner eller utredningar. Mycket lär handla om privatekonomi och grannfejder, något som presidenterna har svårt att gå in och ordna upp.

Det hela förfarandet låter i mina öron ganska ineffektivt och lätt på låtsas. Men ändå fascinerande. Som en dockskåpslek. Men kanske är det detta som är det allra mest på riktigt. Makt och kommunikation på en mänsklig nivå. Personliga möten, överblickbarhet och små skalor. Turscheman, delat ansvar och närhet till makten.

På något sätt är denna skala attraktiv, även om vi bor i stora städer, regioner nationer och europeiska unioner.
Ultralokalt ftw!