Ovanstående titel får mig att tänka på jakt. En ständigt pågående jakt efter det konkreta, det hanterbara och strävan efter kontroll. Är det en strävan som härrör ur en kollektiv känsla av att något glider oss ur händerna, att något behöver ett fastare grepp? Det finns något lockande i att kunna greppa, att gripa, eller åtminstone begripa något, i detta fall staden.
Jag kommer på följande sidor röra mig inom begreppet staden, för teorier om staden som fenomen och genom mina linser förmedla den begreppsbild jag fått av ett snitt av de teorier som presenterats mig. Med en ödmjukhet inför det ogripbara och en lockelse för det greppbara inleder jag med en beskrivning av var jag befinner mig. På så sätt kan möjligen denna text läsas utifrån den kontext i vilken den är författad.
Jag sitter på ett café i Warzawa. Jag förstår att jag är i Warzawa då jag vet att planet fört mig hit. Jag förstår inte det talade språket, men caffe latte, focaccia, toast och smoothie förstår jag. Jag förstår inte de sedlar och mynt som betalar min måltid, men jag förstår kortläseren, chipet, pin-koden, OK-tecknet. Jag förstår inte vad gatan, vars namn jag ser på en skylt från fönstret, heter. Men jag förstår den blå nålen på iphonens skärm som ger mig koordinaten. Jag förstår också biografens repertoar av affischernas framträdande skådespelare. Jag förstår systemet för hur jag transporterar mig bäst. Jag förstår var jag kan äta sushi, dricka starbucks eller få en stunds trådlöst internet i min egna medhavda dator. Det jag inte förstår är röken som tätnar ju senare kvällen blir. Medan jag blickar ut över caféet som nu blivit mer av en pub; medan jag scannar dess människor och livet som pågår runt mig, suckar jag åt det omoderna i att tillåta inomhusrökning. Jag vänder åter ryggen åt de potentiella sociala relationer, nya erfarenheter och interaktioner som skulle kunna uppstått och återgår till göromålen framför skärmen. Jag sitter på ett café i Warszawa, det är röken som härleder att jag är just här och inte i min egen stad. Annars smakar kaffet likadant.
På samma gång som jag är en isolerad individ i det fysiska rum som omger mig, navigerar jag i denna rumslighet med hjälp av globala koder, system, språk och tekniker. Jag lever i en globaliserad värld där flöden av människor, information, pengar och varor passerar i ett smidigt smort system. För en handfull år sedan skulle inte denna vistelse upplevas på samma sätt, och om vi backar tiden ytterligare skulle den inte ens vara möjlig.
Det är mycket som hänt med världens städer de senaste decennierna. Och det är mycket som kommer att hända. År 2008 nådde världen en tröskel, då mer än hälften av dess invånare numera är bosatta i staden.[1] Olika teoretiker och urbanforskare, sociologer, journalister och flanörer lägger sina raster på staden och studerar den därefter. Ett tema inom urbanteoretiska forskningen är postmodernismen. Detta knippe av teorier utgår från ett synsätt på världen där ingen objektiv, absolut och given sanning finns, och där individens upplevelse är det som betyder något. (Johannson & Sernhede, 2003) Postmodernismen var en reaktion på modernismen.
MODERNISMEN. Det moderna samhället byggdes upp av industrialiseringen, av fordismen (se Short), och tankar om att effektivisera, och så småningom renodla, stadens funktioner. Ett modernistiskt synsätt på staden återfinns i den skola som blev den mest refererade från denna epok, Chicagoskolan[2]. Park & Burgess[3] är frontfigurer inom denna skola. De var sociologer och studerade främst hur människor reagerade på den massiva industrialiseringsprocess som skedde i början av 1900-talet i Chicago. Studierna kallades en slags sociologiska laboratorium. Det pågick under denna tid en arbetskraftsinvandring till staden vilken blev centrum för utveckling, ekonomisk tillväxt och klassuppdelning. Den modernistiska staden sågs som en enkel sammansatt samling av delar, som tillsammans blev en enhet. I centrum i staden var politiken och statsmakten. I en cirkel runt denna innersta kärna bildades ett övergångsområde till nästa område; industrin. Härefter låg industriarbetarnas bostäder, och allra längst ytters fanns perifera bostadsområden för de mer välbärgade.[4] Staden var under denna tid ett centrum för produktion och arbete. Idag, i den postmoderna urbaniteten är staden främst en arena för konsumtion. Den moderna staden blev en plats för kapitalismen att växa i. (Short, 2006)
POSTMODERNISMEN. Kapitalismen, krematismen, eller kommersialismen växte i den moderna staden och hushållandet av de begränsade resurserna övergick till en inställning där samlandet av pengar blev ett självändamål. (Tesfahuney & Schough 2009) I den postmoderna, eller post-politiska staden som Tesfahuney & Schough kallar postpolis har kapitalismen dragits till sin spets och staden förvandlats i och med detta. Individualismen är en konsekvens av kapitalismen; markandsplatsen och (mass)konsumtionen har blivit det offentliga rummets nod och ersatt den demokratiska funktionen av de gamla torgplatserna.[5] Under postmodernismens paraply tycks teoretikerna vara överens om att kapitalismen påverkat planeringen av staden såväl som perceptionen, tillgången och användandet av den. I dagens urbana rum ser vi inte den tydliga uppdelningen enligt modernismens planering. Fler hybrida rum[6] återfinns och nedmonteringen av den produktionsmässiga näringen (här med avseende på västvärldens städer) ger utrymme för nya stadsmönster. Staden formar och omformar sig ständigt efter de ideal som råder. I dagens västerländska storstäder är inflyttningen stor och de gamla industriområdena omvandlas till högteknologiska centra, mediakluster , vetenskapsparker eller turistområden.
GLOBALISERING. Världen tycks idag beskrivas som en stor sammankopplad enhet. Man pratar om en global ekonomi, en global kultur och en global medvetenhet. Men är egentligen denna globala arena inte bara en ny form av en stor modernistisk stad? Där produktionen är förlagt i ena delen och konsumtionen, makten, politiken och styret i en annan? Kolonialismen och imperialismen är tidiga mönster i globaliseringen, som alltså inte är något helt nytt fenomen. Globaliseringen är inte oproblematisk. Efterspelen av dessa historiska skeenden lever vi nu med. Gamla kolonistäder byter namn till mer inhemskt klingande, nationalismen i dessa växer (jmfr exempelvis Bombay/Mumbai med den regionalpatriotiska ledaren Raj Thackaraj) och en distansering till sina tidigare kolonisatörer kan märkas. Samtidigt som detta ses ske, pågår en utbredning av en global kultur, en global politik och en global ekonomi[7]. De multinationella kedjorna sprids över världen och genom en rörlig vituellt närvarande media anammas nya levnadssätt och transkulturella beteenden. De riktigt stora städerna tycks ha fler likheter över nationsgränserna än städer av olika storlekar i samma land. Med globalisering sprids också idealen om vad en stad bör vara.
REGIONALISERING. Även om det globala får allt större betydelse innebär inte det att stadens spelat ut sin roll.[8] Olika teoretiker verkar vara ganska överens om att staden inte är död, även om det är just dessa ord som Tesfahuney & Schough änvänder i sin slutsats (2009). Det har däremot blivit viktigare för varje stad att hävda sin plats i den alltmer globala konkurrensen om människor och kapital. Det menar Moa Thunström i antologin Bor vi i samma stad (2005).Därför strävar staden anno 2010 efter att vara attraktiv och unik, i det lokala såväl som i det globala. Regionen har blivit en viktig spelbricka i denna kamp om marknadsandelar.[9] Städer samarbetar och bildar mer eller mindre, naturliga regioner, som kan marknadsföras gemensamt. Samtidigt som de uppmanar till till konkurrens mot just varandra. Regionen är också något som ekonomen Richard Florida lyfter fram i sin The Rise of the Creative Class från 2006. Han menar att platsen blir allt mer betydande som identitetsprofilerande och viktiga i de postmoderna människornas livsstilsval. Regionen blir också viktig, då nationsgränserna suddas ut och styret blir mer transnationellt och/eller mellannationellt, som exempelvis i EU. Regionerna blir mer självständiga och riksgränserna blir mindre tydliga.[10] Stadens utmaning kan förstås vara att hitta balansen mellan att utvecklas i samklang med regionen och att bli en självständig del av den – att profilera sig i regionen samtidigt som man drar nytta av dess utveckling. Men den profilering som sker av regioner och städer, verkar vara ett one-size-fit-all koncept. Plötsligt skall alla städer ha en science park, ett mediakluster, ett ombyggt gammalt industriområde där den kreativa industrin arbetar i nätverk och hubbar. Att städerna tenderar att likna varandra är i planeringsideologi såväl som i utbud, profil och marknadsföring är något som kan upplevas som en global pajtävling där alla läser samma recept, men använder olika ugnar, bagare och frukter.
NOSTALGIA.[11] Och kanske är det just därför vi i denna kaotiska krematistiska likriktning av det urbana som vi drömmer oss bort till något vi, i alla fall så här i efterhand, har mer kontroll över; nämligen det som varit. I jakten på den greppbara staden som utvecklas efter konstens (och kapitalismens) regler och som inte förloras i ett okontrollerbart flöde, önskar vi oss tillbaka. Till renässansens sjudande bakgator, till de blomstrande demokratiernas öppna torg, till den rättvisa närproducerande marknadens ekologiska renhet och till stadsparkernas rekreativa stillhet. Vi tror att detta någonstans fanns, men vet nog att rekonstruktioner av historien målar bilden i gladare färger än dess original.
Att greppa staden är något vi enbart gör när vi bestämmer oss för ett synsätt eller ett perspektiv, eller när vi tillåter oss att greppet blir löst. Som om vi håller en serie amöbor i våra kupade handflator. Staden låter sig inte fångas.
//REF//
[1] Karén-Persson, Åsa, 2008-10-03, Hållbara städer – ett lönande koncept, Utrikesdepartementets hemsida http://www.regeringen.se/sb/d/10036/a/112786
[2] inom arkitekturen: en rörelse som utvecklades efter branden i Chicago 1871, då stora delar av stadens träbebyggelse förstördes. Chicagoskolan kännetecknades av användandet av nya konstruktiva element, såsom stålstommar och glasfasader och inledde perioden med byggande av skyskrapor i USA:s storstäder. http://www.ne.se/chicagoskolan/1198826,
se även Johannsson & Sernhede, (2003) urbanitetens omvandlingar
[3] Robert E. Park (1864–1944) and Ernest W. Burgess (1886–1966)
[4] Detta kallas ofta cirkelmodellen, en av Chicagosskolans analyser av stadsstrukturen, läs Robert E. Park, Ernest W. Burgess, Roderick D. McKenzie: The City. University of Chicago Press (1925)
[5] Tesfahuney & Schough
[6] Kristiaan Borett diskuterar hybrider i Bor vi i samma stad s. 87
[7] Short, John Rennie, (2006) Urban Theory- a critical assesment, s.63f
[8] Wessel, O B, Tunström M, Bradley, K (red) (2005) Bor vi i samma stad, eLib2005
[9] Landry, Charles, (2008) The Creative City – a toolkit for urban innovators
[10] Florida, Richard, The Rise of the Creative Class 2006
[11] läs Sorkins bok Variations on a Theme Park; the new American city and the End of Public Space.
Urbanisten 